Om man har abrahamitiska religioner i åtanke och säger att man är ensammare än gud, då är man rätt jävla ensam. Eftersom det enligt judendomen, kristendomen och islam bara finns en gud kommer andra tankar och funderingar upp: finns man överhuvudtaget när man menar att man är ensammare än en gud? Man kanske bara är ett tomt skal som vandrar på den här jorden, förtärd av tidens ostoppbara tand. Redan innan jag lyssnat på Lysekil-baserade
Lonelier Than God har deras bandnamn fått min hjärna att börjat stöta och blöta den bakomliggande meningen med själva uttrycket; ensammare än gud. Det är med denna filosofiska nyfikenhet jag sätter på bandets nyligen släppta ep
Moutains // Arrows.
Det blir en total chock, en brutal kalldusch när den kvicka och extremt aggressiva låten
Gallows drar igång. Tindalos hundar släpps lösa, redo att slita en i stycken. Och det gör dom: obarmhärtigt! Men jag får en deja vu känsla, detta är något jag varit med om tidigare. Det var i höstas när
Converge drämde igång
Trepasses på deras smärtsamt underbara
All We Love We Leave Behind.
Gallows känns som en mer skitig version av
Converge när dom är som argast.
Andra spårets titel
Walking känns som ett hånflin riktat mot sig. Låten är nerslöad och eftersom man under inledningen blev mörbultad av de 49 sekunders brötande som
Gallows bjöd på, känns det mer som man kryper fram och lämnar ett spår av blod efter sig som en snigel lämnar en slemsträng. Titeln är att man går, men jag orkar bara kravla mig fram. Men vänta lite nu, jag får oundvikligt associationer till en annan av
Converges låtar. Det är låten
Hellbound från
No Heroes. Något otippat eftersom den låten är i det snabbaste laget medans
Walking mer liknar en doom-apokalyps i tempo. Men
Walking känns som om man doppat
Hellbound i kokande tjära och den har svårt att röra sig, precis så som man själv känner sig...
Trejde spåret
Birds är lite mer lurig, och känns som ett hopkok av de två tidigare spåren. Det snabba introt är dock inte lika aggressiv som i
Gallows, det är mer ångest nu och när låtens andra del, den masiga delen, är våndan total.
Där
Birds slutar, med total själaplåga, tar
Besides Quiet Waters vid för att hålla fast dig i mörkret. Det börjar lågmält med en gitarr och sång i bakgrunden. När väl alla instrument fläskas på blir det en sådan oförlåtande tyngd att det känns som man har hela världen på sina axlar. Skönsången de slänger in när de kaosar som mest, påminner om
Geoff Rickly i
Thursday eftersom han mest jobbar i ett hav av slakt på cymbaler och bombastiska ackord på gittarren.
Besides Quiet Waters är verkligen post-hardcore när den är som bäst.
Jag snackade tidigare om doom-apokalyps under Walking. Well, föga visste jag vad som väntade mig, för
Moutains // Arrows sista spår
Colors är den verkliga doom-apokalypsen på detta verk. Den är episk, har sköna post-metal vibbar med den lågmälda, smygande uppbyggnaden innan helvetet brakar löst. Världen omkring en förvandlas till ett brinnande inferno med exploderande vulkaner. Jag måste säga att undergången är otroligt svängig, den går i trioler och swing-komp. Det låter som att Satan själv står och jammar i ett sludgeband som lirar jazzcovers, och jag fnissar till. Det gäller att se humor i de mörkaste stunder.
Slutet är bland det häftigaste jag hört då ljudbilden bara blir skitigare och skitigare medans tempot blir långsammare. Satan har slutat spela och flytt fältet och man står ensam kvar på en ynklig plattform som sakta sjunker ner i lavan. Man är lämnad helt åt sitt öde i detta helvete på jorden, ja det tycks vara så, att man är ensammare än gud. Tiden är kommen, det är dags att dö och man glider ner i lavan med tummen upp, precis som
Arnold Schwarzenegger gjorde i
Terminator 2. Det gäller att gå under med stil.
Moutains // Arrows ger associationer till några av de största namnen i genren, och det är även här skon klämmer. De snabba partierna är för oegna och anonyma. Samtidigt är de långsamma och mörkare partierna sanna mästerverk. Nu är det så att de raska partierna är starkt underrepresenterade på epn så helheten lindas som tur in i den doom-apokalyptiska tyngden. Det är här, i de krossande, malande partierna som
Lonelier Than God glänser. De skakar om dig psykiskt. Antingen nischar de sig mer under de snabba partierna eller så droppar dom det helt. Framtiden får visa va de bestämmer sig för. Jag vet att jag kanske låter på tok för petig nu och sätter extremt höga krav, men det finns en anledning till det.
Lonelier Than God har nämligen något jäkligt fint på gång, och då gäller det att leda, inte följa.
Betyg: 4/5
Kolla in dom här:
Bandcamp Facebook
Inkvisitionen Foto: Isabell Kirstinä
