iloveundergroundbands.blogg.se

 

Ett paket damp ner i brevlådan häromdagen. Ett grönt sådant, och för att döma på den buktande utsidan var det välfyllt. Min iakttagelseförmåga bedrog mig inte för när jag tömde paketet ramlade det ut en hel drös med diverse saker. Givetvis var det ångest-mangelbandet Totem Skin som var i farten igen. Inte nog med att de skickar ut det de lovar i tid, de fyller alltid upp leveransen med nonsens som lockar till skratt, som t.ex ett kvitto från ena sångaren så man kan hålla koll på hans matvanor. Den här gången var huvudnumret deras senaste EP These Ghosts Are Haunting Our Halls, men här har ni en bild på de andra sakerna det skickade med: BILD

 

 Den här gången möts vi av ett snabbare, smutsigare och mörkare Totem Skin än förut. De tydliga screamo-influenserna från debuten har minskat i dencitet och de grindcore flörtande explotionerna som smög förbi på första EPn spelar istället huvudrollen på These Ghosts Are Haunting Our Halls. Traditionellt sätt brukar band som lirar hård musik mjukna med tiden men att Totem Skin bryter den trenden är otroligt uppfriskande.

När jag lyssnar på EPn kan jag inte undkomma att tankarna går till Converges ljudbild på You Fail Me från 2004. Men det är inte tonerna i sig utan det är pausen mellan tonerna som gör det. Det är nämligen de microsekunderna av rundgång på de snabba passagerna som skapar dessa associationer. Jag tänker på ett skenande ånglok som tjuter med den öronbedövande pipan när Totem Skin brötar på.

Rent låtstrukturmässigt påminner de 4 första låtarna om ett annat album som också är från 2004. Nämligen fullängdaren Shift av Grindcore-gudarna Nasum. Det är bara snabbt, jävligt kaosartat och om man bortser lite från första låtens andra hälft är Totem Skin sparsamma med korta pauser där de går ner i lugna (i vissa fall bara "lugnare") passager.

Detta nya, tokgrindiga Totem Skin är dock inte hela bilden av These Ghosts Are Haunting Our Halls. De har en annan sida av sig själva som blottar sig först efter det snabba introt på näst sista låten We Wished to Free the Captured Foxes. Det är en blytung sida, en doomig koloss som krossar allt i sin väg! När denna best har väckts till liv inser man att man fått små, små hintar av vad som komma skall: de få lugna passager som smiter förbi mellan varven på de tidigare låtarna.

 

Man inser också att dessa lugna partier blir mer och mer intensiva för varje låt som går. På första spårets andra hälft vaggas man in i ett nästan transliknande lugn, för att på tredje låten Drick Värmen Ur Min Hand har det långsamma partiet förvandlats till Bongripper light med malande gitarrer och bastanta slag på cymbalerna. Som sagt känns det helt naturligt när sista låten Our Hearts were Gardens drar igång sin ohyggligt tunga sorghymn. Och när de sista desperata slagen på instrumenten slagits av, skriken tystnat och rundgången lagt sig, då sitter man där och tänker samtidigt som man känner det i hela kroppen: Den här EPn får snurra några varv till i cd-spelaren.

Betyg: 4/5

Kolla in Totem Skin här: Bandcamp Facebook