iloveundergroundbands.blogg.se

Unpolished Rarities, D.I.Y and Heaviness

Birch s/t

Kategori: hardcore



Birch är ett purfärsk hardcoreband från Göteborg och har precis släppt en EP.

Som lyssnare måste du vara beredd på att det inte är någon enkel och tillrättalagd hardcore Birch bjuder upp till. Det är tekniskt rens i sin renaste form som kommer suga musten ur dig. Är du inte med på de noterna är risken stor att du kommer springa iväg med svansen mellan benen redan innan första låten Rorschach rullat klart.

Birch musik stressar upp en som lyssnare. Det är full fart, mest hela tiden, och de få gånger Birch stannar upp är lätträknade. Men det är klart, tar man inspiration från b.la The Chariot, Converge och The Dillinger Escape Plan kan det inte bli mycket annat än en vägg av oljud som obarmhärtigt plöjer ner allt i sin väg.

Det spåret som lämnar mest avtryck är andra låten Weltschmertz (Tabula Rasa). Första delen av låten sammanfattar nämligen resten av låtarna galant då det är fruktansvärt kaotiskt och hetsigt. Andra halvan består av ett abrupt avbrott med lågmäld ton som lämnar plats åt eftertanke. Dock hinner en aldrig bli bekväm för känslan av att helvetet snart kommer braka loss igen finns där, krypandes under skinnet. Det är därför jag på tredje låten får ett frågetecken i huvudet när de avslutar låten med ett ambient outro. Det känns lite konstlat och repetitivt men är inget jag stör mig nämnvärt mycket på.

Den "hitigaste" låten, Shades of red & oil, avslutar EP:n. En kompakt låt med plötsligt slut. Om jag fick välja skulle det ambienta outrot fått knyta ihop säcken här, men nu är det perfektionisten i mig som talar (och den behöver vi inte lyssna på, eller hur?)


Ja, för att sammanfatta det hela kan jag säga att detta är ett utomordentligt bra startskott för Birch. Det passar perfekt för dig som gillar snärjig hardcore á la Oak.

Betyg: 3/5

Lyssna på Birch här: bandcamp



Summary In English:
Birch is a newborn band from Gothenburg that plays chaotic hardcore. They just released their first EP.

You hear that the influences are The Chariot, Converge and The Dillinger Escape Plan. Sometimes they become a little repetitive but when they are at their best they get under your skin in a creepy way.

As a whole it is good release and fans of stressful hardcore will find great pleasure in Birch EP.

Rating: 3/5

Listen to Birch here: bandcamp
 
 

Anchors & Roses - Distance

Kategori: mathcore


Har ni någon gång sett någon få ett epileptiskt anfall? Det har i alla fall jag och det är en ganska läskig syn. Den som får ett anfall faller ihop på marken och sprattlar okontrollerat.
Vad vill jag ha sagt med det här? Jo, epileptiska anfall är den bästa beskrivningen jag har på Jönköpingsbaserade Anchors & Roses musik. Deras EP har funnits ute ett tag (dec 2011) och för er som gillar tuggmotstånd och inte kollat in Distance än, är det på tiden att ni gör det nu! För det är riktigt bra grejer.
 
Det är ren, kaosartad och ursinnig hardcore Anchors & Roses häver ur sig. De fullkomligt mosar på från start och slaktar sina instrument. Trummorna är spattiga, gittarerna likaså. Den skrikiga sången är galen och desperat. Ibland går de ner i tempo men det fortsätter att vara stressfullt för rundgång och dissonans på gittaren gör att man inte kan slappna av. Tänk er Screamo utan de lugna lågmälda partierna så får ni en bild av hur det låter. Det påminner även om Dillinger escape plans äldre verk, det är galet, okontrollerat och spasmartat. Något jag välkomnar med öppna armar.

När man plöjt igenom de fyra låtarna har hjärnan slagit knut på sig själv flera gånger om och man undrar vad fan man varit med om. "Fick man ett knytnävslag i ansiktet precis?" frågar man sig. Omtumlande är det i alla fall. Dock ger jag ett varningens finger till de lättskrämda och räddhågade. Detta är verkligen inget för den oinvigda utan är enbart musik för de redan frälsta. Fans av extrem disharmoni kommer med största sannolikhet se Anchors & Roses som en skänk från ovan.

Kolla in dom här: Facebook Bandcamp Tumblr
 
 
Summary In English:
Anchors & Roses EP  Distance (2011) is a mathcore masterpiece. It´s like an epileptic attack, an unstoppable force that cuts your brain in half. Chaotic drums is mixed with dissonance on the guitar. The screams are crazy and desperate. Even thou they go down in tempo, the music never stops being stressfull because the disharmony never disappears. At times, they reminds me of the early work of Dillinger escape plan.

This is not music for the faint hearted. But fans of extreme dissonance will be pleased.

Check them out, the´re awesome: Facebook Bandcamp Tumblr
 

Spelning: Converge m.fl

Kategori: hardcore

 
      Converge 

 
Converge är halvägs in på sin Europaturne och med sig har de banden Touché Amoré, A Storm Of Light och The Secret.Igår gästade de Brew House i Göteborg och bjöd på en oförglömlig kväll, som alltid.

Först ut var Italienska The Secret. Med deras Black Metal/Grindcore avlöste de Blast beats och onda slingor i ett vansinnigt tempo. Den rökfyllda scenen gav en härligt ockult touch. Ibland slog de av instrumenten och lät rundgång och en massa oljud härja. Här blev det riktigt atmosfäriskt för man kom in i en speciell sinnestämning. Jag önskar de kunde utvecklat det mer. Nu var det i princip 95% mangel och 5% välklingande oväsen. Det funkade bra som första band i alla fall.

Eftersom The Secret var inne och nosade på den mer abstrakta tyngden musik kan ge, fick jag upp ett enormt sug av att höra mer av just det. Det suget skulle snart tillfredställas med råge när andra bandet, A Storm Of Light gick upp på scenen. Bandet startades av Josh Graham, mannen som har skött Neurosis visuella del i bandet och man hörde att musiken är besläktade med varandra. Basljudet var i det tyngsta laget, låtarna slöa och hypnotiskt repetetiva, precis vad jag ville ha! I bakgrunden, på en stor vit duk visades filmer på demonstrationer och polisvåld. Det var en otroligt kraftfull kombination. Blandningen av Doom metal och de känsloladdade filmklippen i bakgrunden, gjorde att en känslostorm inbords frambringades. Helheten var omtumlande och förbannat jävla bra!

Näst på tur var Touché Amoré från Kalifornien. Bandet, som hjäpt den slumrande screamo-genren att fått ett uppsving, levereade verkligen. Det var ett jäkla drag, både uppe på scen och på publiken. Det som är så gött med hardcore är att om en spelning är bra, så blir både artisten och publiken ett. Gränsen suddas ut, alla sjunger med och är delaktiga och det är satans härligt att vara en del av det. Just denna kväll var en gedigen klump längst fram vid scen som skrek, stagedivade och man såg på Touché Amoré att de älskade det. De gjorde en såpass bra show så på slutet av spelningen var publiken i sådan extas så de stormade scenen, vänskapligt, skall tilläggas. Det var underbart att se.

Till sist var det dags för huvudakten, Converge. Med så grymma band som värmt upp publiken kunde inget gå fel. De brötade igång showen med låten Concubine, ett intensivt alster som fullkomligt skakade om hela loken. Yes, det här skulle bli en svettig spelning. Jacob Bannon var överallt på scen men var inte sparsam med att låna ut micken till de som ville sjunga med. Converge tappade aldrig energin utan dundrade på från start till det bittra slutet. Någonstans i mitten slog de av och körde igång Worms Will Feed/ Rats Will Feast. Här fick man chansen att hämta andan och hutta lite med näven. Trots att de är aktuella med nya albumet All We Love We Leave Behind spelade de riktigt många äldre låtar. Det var grymt att t.ex få höra den gamla My Unsaid Everything från When Forever Comes Crashing. När de hade tagit av instrumenten och gått av scenen ville publiken höra mer och Converge var inte sena att slå in den önskan. De kom ut igen och brände av Last Light, en låt som har en av världens mest peppande, vackra med samtidigt vemodiga låttext. De var ett perfekt avslut på en perfekt konsert och Converge har visat än en gång att de aldrig någonsin blir tråkiga.
 

Här kommer lite bilder från spelningen. Tack som fan Walti Hösli för bilderna!
 
 
 Foto: Walti Hösli
 
 

Me And Gerda Are Both Dead Like You

Kategori: hardcore

 
 Det franska bandet Dead Like Me och italienska Gerda har släppt en riktigt schysst 12'' split. Båda banden lirar sin egna form av komplex hardcore som verkligen trimmar tankeverksamheten.

Först ut på spliten är Gerda med endast en låt, xxxx. Det är 9 minuter med en ganska mörk och ambient-orienterad hardcore. Det börjar smygande fast med en imponerande snabb bas-slinga. Helheten är dock förhållandevis lugn och man märker att detta bara är en uppbyggnad för något mer komplicerat och röjigt som komma skall. Mycket riktigt blir det skrikigare, mer cymbaler och hårdare gitarrer ju längre låten fortgår för att redan efter en tredjedel nås ett slags mini-crescendo. Sedan slås låten av men någonting händer, det börjar bli lite knepigare komp på trummorna. Fortfarande märker man att en ny uppbyggnad är i verket och på slutet av låten är det ett virrvarr av toner inbäddat i oordnad materia.

Sedan är det Dead Like Me´s tur. De har mer tyngd i sin ljudbild, mest för att gitarrerna är mer markerade och tydliga. Istället för att som Gerda börja lugnt och sansat så smäller Dead Like Me på direkt. De manglar kaosartat på i rent ursinne redan från start. Inte heller slår de av och softar i lugna partier. Enda avbrottet från sin till synes oordning, är när de går in i mer "raka" partier. Ofta är det en snabb visit de gör här, men passagerna blir ihågkomna tack vare att de kör härlig dissonans på gitarrerna under besöket. Denna växling mellan udda och raka takter gör att de får till en riktigt skön dynamik. Sen att de mosar på gör att det känns hurtigt och energigivande. De är lika ostoppbara som en hop av skrämda, skenande hästar.
 
En fråga jag ställer mig, är om Dead Like Me satte sig ner och räknade matte innan de började skriva ner låtarna på denna split. Det må vara kaosartat men det är således en inbyggd struktur i det hela. Det för tankarna till Dillinger Escape Plan och Converge. De är riktigt sadistiska mot sig själva eftersom de sätter sin hardcore på en sådan komplicerad nivå.
 
Sammanfattningsvis är detta en riktigt bra split. Insatsen från båda banden är otroligt bra. Den håller väldigt hög kvalité och du kan lyssna på den gratis här.


Summary in broken English:
The band Dead like me from France and Gerda from Italy has released a 12 "split. Both bands offer complex hardcore but each one with their own twist.

Gerda plays a dark and ambient-oriented style, while Dead like me plays chaotic, yet well-planned mind-fuck-hardcore. I fell for Dead like me, thanks to the resembling sound of Dillinger escape plan and Converge. They refuse uncompromisingly to lose pace and they use a lot of dissonance in their songs, which I like.

Overall, this is a great split and you can listen to it here.