iloveundergroundbands.blogg.se

Unpolished Rarities, D.I.Y and Heaviness

Mara

Kategori: Black-metal

 
Mara spelar underground black-metal som imponerar! Detta är ett enmansprojekt och han som gör musiken kallar sig själv Vindsval.
 
Musiken har en riktigt skön atmosfär. Ljudbilden är kall och ödslig, man känner nästan att vinterkylan grabbar tag i en. Temat på texterna fokuserar på forntida ritualer ur hedniskt synpunkt. Riktigt smakfullt.

På bandcampsidan kan du lyssna på demon från 2010. Lyssna här.
Annars kan du kolla in myspacesidan, där har Mara några låtar från senaste släppet. Kolla in det här.
 

Summary in English:
The one-man project Mara plays black-metal and the music is focused on ancient rituals and pagan point on the world. The man who make all the music call himself Vindsval.

With a cold and desolate soundscape gives the music the right atmosphere. Check out the Maras bandcamp here.

Sun Cult

Kategori: ambient

 
Såhär på söndagskvällar är det skönast att bara vara hemma och slappa. Veckan är slut och efter helgens bravader kan det vara gött att dega i soffan och gå ner i varv innan hela karusellen börjar om igen.

Just ikväll lyssnar jag på svenska Sun Cult för att mjukna till i musklerna lite. Det är meditativ, ambient musik med world-music vibbar. Man skulle kunna säga att Sun Cult låter ungefär som ett nyktert Shpongle men med en mer jordnära ljudbild. Det är mjuka toner och harmonier som strömmar ur högtalarna. Den repetativa musiken lindar in en i en slags trans och man flyter iväg i tanken. Man befinner sig inte i Sverige längre, utan på en mer varm och exotisk plats. Det är precis vad jag behövde!

Lyssna på Sun Cult här.


Summary in English:
If you want relaxing and easy listening music, check out Sun Cult. They play meditative ambient with a touch of world-music. It´s like a sober Shpongle with a more down to earth soundscape.

Listen to Sun Cult here

Shrine - Aether

Kategori: Post-metal

 
Damn! ibland stöter man på riktiga guldkorn i den Svenska underground-scenen. Ta Shrine t.ex, efter att ha lirat ihop sedan 2010 är de aktuella med nya diy-EP:n Aether. Efter att ha knarkat EP:n kan jag med facit i hand säga att man verkligen får mersmak av deras musik!

Det Shrine bjuder på är groovy metal kryddat med sludgeiga och psykadeliska undertoner. På Aether blandar de ursinne med vemod, tunggung med komplexa, trippiga passager. Det känns lite som ett kärleksbarn mellan tidiga Mastodon och ett Dillinger Escape Plan på valium. Vågar man bara släppa taget och ta in musiken fullkomligt är det är en våg av intryck som sköljer över lyssnaren. Är det ett frö av frustration som gror inom en? Brister man snart ut i melankoli? Eller befinner man sig bara inne i en snedtripp på svamp? Det är oundvikligt att inte påverkas av musiken när man väl underkastat sig den.
 
Ser vi bara till produktionen så sitter allting som ett smäck på Aether. Ljudbilden är tung och clean, riffen vassa, trummorna härligt precisa och sången skrovlig. Just att de vågar ha skrik som ofta återfinns i hardcoren, istället för traditionellt metal-growl gör att de förblir intressanta.

På Shrines hemsida står det att det jobbas på en fullängdare. Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta klorna i det!

Kolla in Shrine här.

Summary in English:
Swedish Shrine has released its second diy-EP, named Aether.
They play groovy metal with sludgy psychedelic undertones. If you imagine a mix between early Mastondon and Dillinger Escape Plan on valium you have Shrines soundscape in a box. Overall, Aether is great and I can not wait until I hear the upcoming album.

Check them out here.
 

Mephorash - Chalice of Thagirion

Kategori: Black-metal



Black-metal bandet Mephorash från Uppsala  följer upp råbarkade men smått anonyma Death Awakens (2011) med nya Chalice of Thagirion, som släpps nu i slutet av oktober.

Det som bjuds på nya släppet är i vanlig ordning onda slingor, snabba riff och raka blast-beats. Om Mephorash hade stannat där skulle det bara blivit en sömning upprepning på Death Awakens. Som tur är gör dom inte det utan de gjuter nytt blod i sin musik genom att bygga upp en stämningsfull, mörk atmosfär i låtarna. De har experimenterat med att använda sig av diverse ljud och oljud som inte kommer från gitarr, bas, trummor eller för den delen, en skrovlig hals. Ta t.ex. spåret Corpus Christi. I introt, innan låten exploderar ut i ondskefullt rens hörs enbart regn, åska, kyrkklockor och munksång. Det låter riktigt ockult och kusligt.
 
Just det här med stämningen och atmosfären Mephorash får fram i låtarna för tankarna till Niles sätt att slänga in ambienta partier i sina låtar. För det är just det, man märker av vissa döds-influenser på skivan. I somliga passager gurglas sången fram istället för att skrikas ut i klassiska black-metal vocals. Det är någonting jag välkomnar med öppna armar för det blir ett intressant avbrott från de rakbladsvassa avgrunds-skriken.

Chalice of Thagirion har även en riktigt välproducerad ljudbild, därför försvinner lite av kylan i soundet. Men eftersom det de har flörtat lite med dödsinfluenser gör det egentligen ingenting. Det genomruttna, onda och mörka är fortfarande kvar och sammanfattningsvis är det ett riktigt bra platta!

Kolla in Mephorash här.


Summary in English:
The black-metal band Mephorash from Uppsala, Sweden will release a new album Chalice of Thagirion in late October. Besides blast-beats and wicked riffs, Mephorash also use ambient elements in their songs that gives an occult and spooky atmosphere to the album.

Overall, it´s a great release and you can check them out here.

 

Six in Line

Kategori: Metal



Six in Line från Helsingborg  har med sitt asgrymma diy-släpp U Shud Hev Invtd Me (2011) visat att de kan dra igång vilken döfödd förfest som helst. Det är nämligen öl-indränkt crossover thrash/hardcore punk (tänk Municipal Waste) de lirar.

Snabba riff avlöses av ännu snabbare solon. Galna vocals blandas med Hockeykörer. Ja, alla ingredienser för en fet supar-platta finns där. Det jag nu skulle vilja se är en fullängdare, då kan man skita i förfesten och köra på ett riktigt Houseparty istället.

Lyssna på Six in Line här.
 

Summary in English:
Six in Line from Helsingborg, Sweden plays crossover thrash/hardcore punk. They mix fast riffs, fast solos and crazy vocals on this beer-soaked diy-release U Shud Hev Invtd Me (2011).

It´s great! Listen to it here.
 

Nionde Plågan

Kategori: crust



"Den nionde plågan var totalt mörker, ett mörker så tätt att man kunde ta på det" står det i Andra Mose-boken. Det kan knappast vara ett sammantfräffande att Nionde Plågan från Jönköping (Frikyrkornas centrum i Sverige) valt att kalla sig just så. Namnet passar nämligen musiken klockrent. Nioende Plågan är rent mörker iklädd Crustmundering med metal-influenser.

Deras nyligen släppta, självbetitlade debut börjar med en smygande uppbyggnad i Neurosis-tempo för att sedan brista ut i ett tunggung som heter duga. Andra spåret tar vid och de exploderar ut i d-takt. Oförutsägbart? Ja! men samtidigt självklart och peppande. Brutalt och utan nåd harvar de på med sina låtar. De blandar kaotiskt rens med nedbromsade doom-passager. Tyngdpunkten har de dock lagt på d-takt, vilket jag uppskattar.

Texterna är smärtsamt raka, arga och exakta. De sitter som en kniv i hjärtat när de, med en personlig underton spyr galla på västvärldens moraliska förfall.

Nionde Plågans diy-släpp kommer reta gallfeber på optimister, kapitalister, kristna, fyllekajor, sexister och ytliga personer. Den är med andra ord mycket bra!

Lyssna på dom här.


Summary in English:
Nionde Plågan from Jönköping, Sweden debuts with a self-titled diy-realease. It is darkened Crust with metal influences they play. They combine fast D-beat blasting with low-key doom-inspiring passages. The lyrics are very misanthropic and it really fits the dark music well.
 
Overall, their debut is good and you can listen to it here.

Frozen iller

Kategori: Metal



Frozen iller, bara namnet får en att höja på ögonbrynen. Varför heter dom så? Jag var tvungen att ta reda på det och därför la jag till deras egna förklaringen i videon ovan. Personligen gillar jag deras namnval för det ger en härlig What-the-fuck-känsla. 
 
Vi glömmer namnet för en stund och koncentrerar oss  på det viktiga istället: nämligen musiken de spelar. Frozen iller levererar ösig, headbangs-vänlig metal med fina melodiösa inslag. Alexander Nilsson har en ovanligt grovhuggen stämma som skulle passa in i vilket brutal death-metal band som helst. Att han sedan helt oberört kan byta till kvalitativ skönsång är riktigt imponerande. 

Bandets facebook-sida hittar du här.

En rejäl käftsmäll

Kategori: crust

 
 
Dags att knyta kängorna och ta på sig nitvästen. Finska Dishit har släppt en 10" vinyl. Under 10 minuter plöjer de igenom 6 låtar i ett vansinnigt högt tempo.

I grunden är det smutsig in-your-face-Crustpunk de lirar men som en smakfull tvist hör man att de bakar in metalliska inslag i sin musik. Förutom rak d-takts mangel exploderar de stundtals ut i furiösa blastbeat-partier som friterar hjärnan på en. Just att de ogenerat flörtar med Grindcoren gör att musiken känns extra mustig, galen och arg.

Texterna som vrålas och gurglas ut är i det mörkaste laget. De rör ämnen som skam, självförakt och allmän själsvånda. Kort och gott kan man säga att Dishit vill förmedla att allt är skit och ingenting kommer någonsin bli bra. Det budskapet passar musiken som handen i handsken.
 
Man blir sugen på att skaffa en rejäl karatefylla och pumpa med knuten näve när man lyssnar på dom. Helhetsupplevelsen är som crustpunk ska vara, en fet jävla käftsmäll. Det är en sadomassochistisk njutning.

Kika in dom här.


Summary in English:
Dishit from Finland has released a 10 "vinyl. They play in-your-face-Crustpunk with anguished lyrics. They also use tasteful elements of grindcore in their punksongs. It manifests itself in the use of blast beats.
The soundscape is extremely raw, with guttural vocals mixed with dirty distorted guitars.  
Overall, it sounds like punk should sound, like a punch in the face.

Check them out here.
 

Deathember

Kategori: Metal



Är du sugen på lite svängigt mangel skall du kolla in Deathember ifrån Huddinge. De är aktuella med en ny singel och sångarbyte.
 
På deras debut EP, A Thousand Flatlines (2011), la de tyngdpunkten på att få till ett schysst groove i sin metal. Anmärkningsvärt var en ruskigt bra produktion, men det kanske inte är så konstigt när de hade Dino Medanhodzic (Carnal Forge, Intohimo, Saving Joshua) som producent.

I och med nya singeln låter de istället ett hurtigt tempo och moshvänliga partier stå i centrum. Detta är absolut inget dåligt för man känner fortfarande igen sig. Det karakteristiska svänget finns fortfarande där. Det visar bara att de besitter viljan och färdigheterna att utvecklas. Utomordentligt trevligt tycker jag att det är. Det gör att Deathember är ett band värd att hålla koll på.

Du hittar dom här.


Summary in English:
Are you hungry for some groovy yet Mosh-friendly metal you should check out Deathember from Huddinge, Sweden. They have released a new single with a new singer. They show a high musical quality that should satisfy any Metalhead out there.

Check them out here.

Moloken

Kategori: Doom



Moloken från norra Sverige gör verkligen skäl för sitt namn. Det är dyster och nedstämd musik de spelar. Om de skulle stannat där skulle de vara som vilket Doom-band som helst men som tur är gör inte Moloken det. Det som gör att de sticker ut är att de har riktigt intressanta skiftingar i sina låtar. De har ena foten i Doom/death-träsket men har även anmmat 70-talets progressiva rock. Detta gör att musiken blir mörk och tung men samtidigt ljus, trippig och skev. Rent spontant känns det som ett tidigt Cult of Luna doppat i syra.

Deras senaste album Rural (2011) känns som en naturlig fortsättning på Our Astral Circle (2009), båda släppa via Discouraged Records. På båda albumen leker de med ytterligheter. De blandar mörker med ljus, hårda tunga partier med lågmälda lugna passager. Just på det senaste släppet blir det extra tydligt och det är det som gör Rural till en riktig fullträff.  I Grunden är albumet en kolsvart episk resa men de kryddar till det rejält med att slänga in ljusstrimmor titt som tätt. Det ger en speciell atmosfär i musiken och det är det som gör att Moloken sticker ut.

Kolla in dom här.


Summary in English:
Moloken from northern Sweden is one of the most interesting doom bands that are currently active. Instead of just concentrating on darkness and misery they throw in elements from the progressive rock in their music. It is similar to an early Cult of Luna high on acid.

They have released two albums, Rural (2011) and Our Astral Circle (2009) through Discouraged Records. Both albums are really great because they play around with extremes. Dark and light, heavy sections with low-key passages. They build up an interesting dynamic that gives them a unique atmosphere in their music.

Check them out here.

Khoma-teaser

Kategori: Post-metal



Khoma har lagt upp en teaser för sitt kommande album All Erodes, som släpps den 5 november. Det låter riktigt lovande måste jag säga!

Albumet är en epilog till sina tre föregångare. Frågan är bara om de kommer leva upp till klanderfria Tsunami (2004), The Second Wave (2006) och A Final Storm (2010).  Hur som helst är det härligt att se att Khoma inte gått i dvala utan kör på och släpper nytt.

Förbeställ albumet här.

Forlorn Remembrance

Kategori: Metal

 
Forlorn Remembrance från Lund är ett gäng grabbar som har spelat ihop sedan 2008.  De har hittills släppt två demos och en tredje är på gång. Musiken de spelar är progressiv metal i stil med Opeth, vilket innebär en stor variation i låtarna samt sköna utsväningar från metal-genren.

Det jag gillar extra mycket med Forlorn Remembrance är att de lyckas bygga upp en speciell vemodig atmosfär i sina låtar. Detta gör dom genom att sväva ut i långa akustiska post-rock partier som för tankarna till Mogwai. Ibland slänger de även in ett jazzigt gitarrsolo. Riktigt smakfullt. Grunden i musiken är dock metal och har du tröttnat på hjärndött mangel och vill ha lite mer nyanserat tunggung, kolla in Forlorn Remembrance här.



Summary in broken English:
Forlorn Remembrance from Lund, Sweden plays progressive metal. The basis of the music is metal, but they float out into atmospheric, acoustic parts with a jazzy tone. At times, they sound like a mix between Opeth and Mogwai. They have released two demos and a third is on the way.
Great stuff! Check them out here.

Me And Gerda Are Both Dead Like You

Kategori: hardcore

 
 Det franska bandet Dead Like Me och italienska Gerda har släppt en riktigt schysst 12'' split. Båda banden lirar sin egna form av komplex hardcore som verkligen trimmar tankeverksamheten.

Först ut på spliten är Gerda med endast en låt, xxxx. Det är 9 minuter med en ganska mörk och ambient-orienterad hardcore. Det börjar smygande fast med en imponerande snabb bas-slinga. Helheten är dock förhållandevis lugn och man märker att detta bara är en uppbyggnad för något mer komplicerat och röjigt som komma skall. Mycket riktigt blir det skrikigare, mer cymbaler och hårdare gitarrer ju längre låten fortgår för att redan efter en tredjedel nås ett slags mini-crescendo. Sedan slås låten av men någonting händer, det börjar bli lite knepigare komp på trummorna. Fortfarande märker man att en ny uppbyggnad är i verket och på slutet av låten är det ett virrvarr av toner inbäddat i oordnad materia.

Sedan är det Dead Like Me´s tur. De har mer tyngd i sin ljudbild, mest för att gitarrerna är mer markerade och tydliga. Istället för att som Gerda börja lugnt och sansat så smäller Dead Like Me på direkt. De manglar kaosartat på i rent ursinne redan från start. Inte heller slår de av och softar i lugna partier. Enda avbrottet från sin till synes oordning, är när de går in i mer "raka" partier. Ofta är det en snabb visit de gör här, men passagerna blir ihågkomna tack vare att de kör härlig dissonans på gitarrerna under besöket. Denna växling mellan udda och raka takter gör att de får till en riktigt skön dynamik. Sen att de mosar på gör att det känns hurtigt och energigivande. De är lika ostoppbara som en hop av skrämda, skenande hästar.
 
En fråga jag ställer mig, är om Dead Like Me satte sig ner och räknade matte innan de började skriva ner låtarna på denna split. Det må vara kaosartat men det är således en inbyggd struktur i det hela. Det för tankarna till Dillinger Escape Plan och Converge. De är riktigt sadistiska mot sig själva eftersom de sätter sin hardcore på en sådan komplicerad nivå.
 
Sammanfattningsvis är detta en riktigt bra split. Insatsen från båda banden är otroligt bra. Den håller väldigt hög kvalité och du kan lyssna på den gratis här.


Summary in broken English:
The band Dead like me from France and Gerda from Italy has released a 12 "split. Both bands offer complex hardcore but each one with their own twist.

Gerda plays a dark and ambient-oriented style, while Dead like me plays chaotic, yet well-planned mind-fuck-hardcore. I fell for Dead like me, thanks to the resembling sound of Dillinger escape plan and Converge. They refuse uncompromisingly to lose pace and they use a lot of dissonance in their songs, which I like.

Overall, this is a great split and you can listen to it here.
 

Helvetet har frusit till is

Kategori: hardcore


Grabbarna i A Cursed Hope ligger verkligen inte på latsidan. På bara någon månad har de redan slängt ur sig en till demo. Fyra låtar med en isande kall ljudbild som för tankarna till döda vinterskogar i norr.

Låten Somber minds som var deras första demo var en härligt skitig träskpunk-dänga. Den är även med på nya demon under namnet II men är här iklädd en passande Black-Metal skrud. Att de gått åt en mer distanserad och kylig ljudbild har gjort att en liten bit av tyngden fått sig en törn, däremot låter det ännu deppigare och ångestladdat än innan.
 
Helhetsupplevelsen känns som om helvetet har frusit till is. Förtvivlan, ångest och outgrundligt lidande, fast nu under minusgrader. Damn, Jag gillar det "nya" soundet skarpt,

Kolla in demon här.

Mörker och onda slingor

Kategori: Black-metal



Köpenhamn börjar få till en riktigt fin musikscen med lite mörkare musik. Hexis hör till ett av de mer intressanta banden. De lirar Über-tungt mörker varvat med onda slingor i sann Black-metal anda.  Jag fullkomligt älskar den blandningen för musiken blir så jäkla massiv. 
 
När väl Hexis går lös under mangelpartierna blåser de upp sig till en stor koloss och hammrar sönder allt, varken din kropp eller själ kommer undan. Om man är beredd på det är det en fröjd för öronen. När de bryter av smattret rör de sig i dystra i doom-landskap, vilket manifesterar sig bäst i låten Crux på albumet XI.

Ett stort plus är att Hexis är väldigt generösa med sitt material på bandets bandcamp, kolla in det här.

Blod, svett och dårar

Kategori: rock



Nu när hösten har kommit kan höstdepressionen lätt smyga sig på och få vem som helst att vilja lägga sig i ett hörn och ruttna bort lite. Tur att det finns band som Göteborgsbaserade Bottlecap. Deras musik livar verkligen upp stämningen under den här mörka årstiden. Den 13:de oktober kommer debutalbumet.

Musiken de levererar är av sorten mustig rock med en varm och analog ljudbild. Det för tankarna till 70-talets hårdrock, en tid då experimentslusta rådde. Man hör en medveten lekfullhet från Bottlecap´s sida, det är väldigt svängiga riff som ger låtarna ett skönt groove.

Den riviga albumsöppnaren Set Me On Fire är en sån där låt som man får pondus av. Skulle man gå på stan med den låten i hörlurarna skulle ingenting kunna stoppa en för man skulle känna sig så jävla cool.

Sedan forsätter de i ett par svettiga, öl-indränkta låtar innan Carry me all the way tar vid. Här går Bottlecap ner i tempo. Är det en smörig ballad det är frågan om? Turligt nog är det inte det. Det är samma stuk av rock som ger ett välbehövligt kontrast till den hurtiga inledningen.

Några låtar senare kommer den lugna och överraskande  interluden Hang On, Mr. Porridge. Den fungerar som en bro mellan flumtunga Soma och albumsfinalen Up (From This Dying Sea). Just finalen är så fet att den skulle kunna riva vilket uteställe som helst.

Bottlecap´s debut som helhet är en riktigt bra rockplatta. Det är blod, svett och dårar, helt enkelt rock´n´roll när den är som bäst. Häng på låset nu på lördag!

Kolla in deras hemsida här.

Wub-wub-wub

Kategori: Dubstep



Smått anonyma MNYFCK ägnar sig mest åt dubstep-remixer av kända låtar. Dom håller jäkligt hög kvalité och skulle passa på vilken undergroundklubb som helst.

Han har b.la gjort sköna remixer på 30 seconds to mars och Far east movement och min absoluta favorit är hans remix av Meg and Dia´s låt Monster. Originalet är en popig rocklåt men när MNYFCK börjar leka runt med diverse ljud och wub-wub bas förbättrar han den några snäpp. Den sätter sig på hjärnan och man sträcklyssnar på den tills man malt sönder den innanför pannbenet.

När han bestämmer sig för att "go it alone" med sitt egna alster Fat rack bevisar han att han klarar av att göra egna melodier som lämnar efter sig ett sug att höra mer.

Lyssna på MNYFCK´s beats här.
 

All makt åt Tengil

Kategori: rock

Igår spenderade jag kvällen på en underground-spelning i Borås. Jag hade tidigare i veckan fått nys om att både Tengil och Eldstad skulle spela ihop på Allégården. Ett sådant oförskämt bra arrangemang får man knappast missa tänkte jag. Tyvärr fick Eldstad ställa in p.g.a krångel med bandmedlemmar men eftersom Tengil är så överjävligt bra kändes det ändå värt att besöka. Det blev en kväll jag sent kommer glömma.



Innan Tengil gick upp på scenen spelade The burial of you and me. Det är metalcore i sin renaste form och alla ingredienser som har blivit så omåttligt populära de senaste åren fanns där. Det är breakdowns att dö för, skrik blandat med skönsång och en uppmuntran, från scen, att publiken skall röra på sig. Publiken visste vad som gällde och under andra halvan av bandets framträdande hade publiken tagit på sig dansskorna och moshade omkring. En parallel jag drog var att när sångaren (han som skriker) började blanda sitt skrik med prat så lät det ungefär som Heavy heavy low low. Bra grejer!
 

 
När det kommer till Tengil ska du veta att det är ett av det mest känsloladdade liveframträdanden du kan uppleva på den här sidan av galaxen. Killarna har ett unikt scenspråk som känns 100% autentiskt. Det är inga intränade dans-moves eller för den delen synkat. Det är mer som att varje bandmedlem är sin egna suveräna stat som vänder ut och in på sig själv, blottar sitt innersta väsen och fullkomligt kapitulerar inför sin egna känslostorm. Oerhört smakfullt som ger rätta atmosfären.

Om man skall försöka beskriva musiken de skapar kan man tänka sig ett The Mars volta som har lagt sitt LSD-bruk åt sidan, blivit manodepressiva och börjat med ett morfinmissbruk istället. Eller att The Cure skulle få ett nervöst sammanbrott och ligga sprattlandes på marken. För det är ingen munter musik Tengil spelar. Faktum är att det är raka motsaten till munter. Det är total svärta och smärta. Det deppigaste av det deppiga. Ändå, på något sjukt sätt, är det på samma gång fruktansvärt vackert. I ena stunden kan de implodera in i hypnotiska passager för att i andra stunden explodera ut i förtvilan av skrik och i ett hav av kaos på trummor.
Att de använder sig av denna dynamik gör att man aldrig går säker. Denna osäkerhet gör att man varken tappar intresse eller blir uttråkad. Tvärtom dras man in mer, man känner med Tengil. Dör dom på scen en smula, ja då gör man det med. Tar de till verklighetsflykt under de lugna passagerna, ja då gör man det med. Gåshuden kryper fram gång på gång.

För att knyta ihop säcken av gårdagens spelning kan jag säga att jag blev överväldigad. Musiken och framträdandet ihop var magiskt. Helheten blir som ett interaktivt konstverk. Tengil besitter makten att kunna påverka människor ända in i själen. Något som de förvaltar ödmjukt och ansvarfullt. Får du chansen att se Tengil live, gör det! Dom är verkligen hur bra som helst!
Deras bandcamp har du här.

All We Love We Leave Behind

Kategori: hardcore



PunkHardcore bandet Converge har släppt nytt. Eller ja, några dagar innan det oficiella släppet läckte albumet (såklart!) ut på internet. Man kan tänkta sig att Converge blev bittra över det men de svarade istället med att själva lägga upp deluxe-versionen av albumet på youtube. Helt underbart gjort av grabbarna! Det blir till att köpa ett exemplar av All We Love We Leave Behind när det släpps på riktigt.

För varje nytt släpp har Converge tänjt på gränserna. De finner nya vägar att gå utan att för den sakens skull lämna sina rötter. Det är nytt och fräscht men man känner även igen sig. Så är det även, till min stora glädje, med det här släppet!

Första spåret , Aimless Arrow, har en hyfsat melodisk ton, tack vare Jacob Bannon sånginsats. Han hojtar och halvsjunger istället för att på sitt karakteriska sätt gurgla fram sina skrik. Det blir som en trevlig mjukstart på resan. Runt 2½ minut, när spåret Trespasses börjar, är det slut på det trevliga. Man får nämligen ett knytnävslag i ansiktet. De fullständigt exploderar med dubbeltrampen på det mest obarmhärtiga sättet man kan tänka sig. Hade man egentligen väntat sig något annat?

Så fortsätter det tills fjärde spåret, Sadness Comes Home, tar vid. Det börjar doomigt och jag ryser till av välbehag. När Converge gör tunggung är det alltid såpass tungt att man helt överlämnar sig åt dom, men lite in i låten slår de av och låten förvandlas istället till en trashig låt. En välkomnande överraskning må jag säga! Sedan fortsätter de med sin furiösa hardcore, doom-partier och Trash-passager byter av varandra i ett hiskeligt tempo. Man dras verkligen in i deras universum av (paradoxalt) strukturerat kaos.

Som alltid med Converge är musiken tight som helvete! Trots att tempot är uppskruvat till max och att det är tekniskt som satan så ligger aldrig något trummslag eller ton fel. Det finns många extremt bra musiker där ute men det är väldigt få som lyckas få ett bra "feel" i sin tekniska musik. Detta är något Converge inte har något problem med eftersom de lyckas kombinera teknik och "feeling" i låtarna. Lyssna på elfte spåret, Coral Blue, så förstår du vad jag menar med bra feeling. Att de överhuvud taget lägger sig på den nivån de gör måste man ge dom cred för. Det kommer även tillfredställa alla sadistiska perfektionister där ute. Vilket är en ganska stor klick när det kommer till Converge fans. Höhö.

Sammanfattningsvis: Klockrent album, som alltid! Det lirar i samma liga som Jane Doe och You fail me.
Lyssna på album-streamen här.

Satan, vad bra!

Kategori: hardcore



Okej. Har du någon gång undrat, precis som jag, hur det skulle låta om Satan slet upp jordskorpan, förbannade hela mänsklighetens existens och drog ner dig och resten av vår planets befolkning i helvetes brinnande avgrund? I samma veva som Satan skulle radera vår historia skulle han dränka varenda en av oss i en pöl att ruttnande sörja för att för all framtid utplåna bevis på att vi en gång vandrade på jordens yta.. Hur skulle det soundtracket låta?
Jag tror det skulle låta ungefär som This gift is a curse. Det är den känslan jag får när jag lyssnar på deras fullängdare I, Guilt Bearer. Mänskligheten går under. 

Rent musikmässigt är det en fusion av hardcore och black-metal de bjuder på, rikigt mörkt och stökigt med andra ord. Första spåret, The Swarm, är en explosion av rent kaos. Andra spåret fortsätter i samma anda men halvvägs in i låten händer något. Låten slås av och går långsamt ner i tempo.  Med en snygg övergång som knappt märks av tar den långsamma låten Att hata allt mänskligt liv vid. Här briljerar verkligen This gift is a curse. De är som allra bäst när de går ner i doom-tempo och på ett hypnotiskt sätt repetativt harvar på med sin misär. Sedan fortsätter de, med kaos, ångest, snygga övergångar, ursinne och tempoväxlingar för att till sist komma fram till albumets final, I will swallow all light. Just det spåret påminner om deras tidigare EP då det var nerdraget tempo för hela slanten.

Detta är inte musik som du slölyssnar på eller har som bakgrundmusik. Sätter du på deras album dras du med ner i skiten, du kan inte annat än att lyssna engagerat. Pallar du trycket har du en grymt härlig och omtumlande upplevelse framför dig. Förbered dig väl, annars är jag rädd att dina öron börjar blöda. Detta är serious shit.

Lyssna på mästerverket här.