All We Love We Leave Behind
Kategori: hardcore
PunkHardcore bandet Converge har släppt nytt. Eller ja, några dagar innan det oficiella släppet läckte albumet (såklart!) ut på internet. Man kan tänkta sig att Converge blev bittra över det men de svarade istället med att själva lägga upp deluxe-versionen av albumet på youtube. Helt underbart gjort av grabbarna! Det blir till att köpa ett exemplar av All We Love We Leave Behind när det släpps på riktigt.
För varje nytt släpp har Converge tänjt på gränserna. De finner nya vägar att gå utan att för den sakens skull lämna sina rötter. Det är nytt och fräscht men man känner även igen sig. Så är det även, till min stora glädje, med det här släppet!
Första spåret , Aimless Arrow, har en hyfsat melodisk ton, tack vare Jacob Bannon sånginsats. Han hojtar och halvsjunger istället för att på sitt karakteriska sätt gurgla fram sina skrik. Det blir som en trevlig mjukstart på resan. Runt 2½ minut, när spåret Trespasses börjar, är det slut på det trevliga. Man får nämligen ett knytnävslag i ansiktet. De fullständigt exploderar med dubbeltrampen på det mest obarmhärtiga sättet man kan tänka sig. Hade man egentligen väntat sig något annat?
Så fortsätter det tills fjärde spåret, Sadness Comes Home, tar vid. Det börjar doomigt och jag ryser till av välbehag. När Converge gör tunggung är det alltid såpass tungt att man helt överlämnar sig åt dom, men lite in i låten slår de av och låten förvandlas istället till en trashig låt. En välkomnande överraskning må jag säga! Sedan fortsätter de med sin furiösa hardcore, doom-partier och Trash-passager byter av varandra i ett hiskeligt tempo. Man dras verkligen in i deras universum av (paradoxalt) strukturerat kaos.
Som alltid med Converge är musiken tight som helvete! Trots att tempot är uppskruvat till max och att det är tekniskt som satan så ligger aldrig något trummslag eller ton fel. Det finns många extremt bra musiker där ute men det är väldigt få som lyckas få ett bra "feel" i sin tekniska musik. Detta är något Converge inte har något problem med eftersom de lyckas kombinera teknik och "feeling" i låtarna. Lyssna på elfte spåret, Coral Blue, så förstår du vad jag menar med bra feeling. Att de överhuvud taget lägger sig på den nivån de gör måste man ge dom cred för. Det kommer även tillfredställa alla sadistiska perfektionister där ute. Vilket är en ganska stor klick när det kommer till Converge fans. Höhö.
Sammanfattningsvis: Klockrent album, som alltid! Det lirar i samma liga som Jane Doe och You fail me.
För varje nytt släpp har Converge tänjt på gränserna. De finner nya vägar att gå utan att för den sakens skull lämna sina rötter. Det är nytt och fräscht men man känner även igen sig. Så är det även, till min stora glädje, med det här släppet!
Första spåret , Aimless Arrow, har en hyfsat melodisk ton, tack vare Jacob Bannon sånginsats. Han hojtar och halvsjunger istället för att på sitt karakteriska sätt gurgla fram sina skrik. Det blir som en trevlig mjukstart på resan. Runt 2½ minut, när spåret Trespasses börjar, är det slut på det trevliga. Man får nämligen ett knytnävslag i ansiktet. De fullständigt exploderar med dubbeltrampen på det mest obarmhärtiga sättet man kan tänka sig. Hade man egentligen väntat sig något annat?
Så fortsätter det tills fjärde spåret, Sadness Comes Home, tar vid. Det börjar doomigt och jag ryser till av välbehag. När Converge gör tunggung är det alltid såpass tungt att man helt överlämnar sig åt dom, men lite in i låten slår de av och låten förvandlas istället till en trashig låt. En välkomnande överraskning må jag säga! Sedan fortsätter de med sin furiösa hardcore, doom-partier och Trash-passager byter av varandra i ett hiskeligt tempo. Man dras verkligen in i deras universum av (paradoxalt) strukturerat kaos.
Som alltid med Converge är musiken tight som helvete! Trots att tempot är uppskruvat till max och att det är tekniskt som satan så ligger aldrig något trummslag eller ton fel. Det finns många extremt bra musiker där ute men det är väldigt få som lyckas få ett bra "feel" i sin tekniska musik. Detta är något Converge inte har något problem med eftersom de lyckas kombinera teknik och "feeling" i låtarna. Lyssna på elfte spåret, Coral Blue, så förstår du vad jag menar med bra feeling. Att de överhuvud taget lägger sig på den nivån de gör måste man ge dom cred för. Det kommer även tillfredställa alla sadistiska perfektionister där ute. Vilket är en ganska stor klick när det kommer till Converge fans. Höhö.
Sammanfattningsvis: Klockrent album, som alltid! Det lirar i samma liga som Jane Doe och You fail me.
