Tengil.
Det namnet har funnits med mig så länge jag kan minnas. Som liten parvel satt jag bänkad framför tv:n och såg på
Bröderna Lejonhjärta. För att vara en barnberättelse rör den ganska tunga ämnen: sjukdom, död, tyranni, förräderi och förtryck som kräver uppror. Det var med skräckblandad förtjusning jag såg på när Tengil blåste i sitt horn så att draken Katla uppenbarade sig. Storslaget, mörkt och tungt. Redan där såddes ett frö till min fascination av konstuttryck som berör svåra, tunga ämnen.
I början av 2011 spelade mitt dåvarande band på en liten obetydlig festival i Skövde där de största dragplåstren var
Herbrightskies och
Scar Symmetry. Eftersom vi var nobodys som spelade musik ingen i Skaraborg lyssnar på (doom/post-metal) fick vi öppna festivalen och spela först. Det var inget som störde mig så värst mycket; efter spelningen kunde jag kolla på alla de andra banden, hög på ruset av mitt egna adrenalin efter vår spelning. Det var då jag upptäckte
Tengil. Jag hade aldrig hört talas om dom förut men eftersom mitt undermedvetna programmerades i unga år att känna en fascination och fruktan över namnet
Tengil blev jag sugen på att kika in dom.
Det som sedan hände kan nästan jämföras med en religiös och spirituell händelse. Det var en stor WOW-upplevelse utan dess like. Jag kollade på dom och tyckte det var så jävla bra! På den här tiden lirade
Tengil mer punkinriktad och snabb musik, men bakom den punkrockiga fasaden sipprade ett atmosfärsikt mörker fram och det var denna blandning som gjorde att jag föll pladask på marken. Belysningen på showen tillförde extra svärta: underbelysning med dova gröna ljus. Det var den här kvällen då poletten slog ned: bara för att man är ett litet okänt band betyder inte det att man inte kan leverer musik av världsklass.
Vi hoppar 1½år framåt i tiden, hösten 2012,
Tengil spelar i Borås och jag är på plats. Den här kvällen bjöd de mig på en ny religiös wow-upplevelse när de visade upp en mörkare, skevare, tyngre, finare och skörare sida av sig själva. Det storslagna med det här var att jag och
Tengil parallelt gjort samma musikaliska resa oberoende av varandra. De hade gått mer åt post-rock/hardcore hållet och det jag den senaste tiden börjat lyssna in mig rejält på var just post-rock/hardcore/metal. Att inte känna en stark samhörighet var oundvikligt från min sida.
Något som dock inte legat till
Tengils fördel är att de inte riktigt lyckats få fram känslan på deras live-framträdanden inspelat på skiva. Att få ut mest av
Tengil har alltså vart att pallra sig till en av deras spelningar för att få smaka frukten av detta överjävligt grymma band. Visst, förra årets
Stoma hörde till ett av 2012s höjdpunkter och
A Dead End bjöd på smärtsamt vackert pianospel, men den liderliga passionen, glöden och den tjocka densiteten som kännetecknar deras live-framträdanden har tyvärr uteblivit i mp3-format. För helt seriöst,
Tengils shower hör till det mest överväldigande du kan utsätta dig för. Vi snackar världsklass, top notch. Glappen mellan det och de små guldkorn mp3-filerna har varit alltför stort.
Såhär har det varit... fram tills nu. För i dagarna släpper detta underbara band sin första officiella EP Million där bl.a en nyinspelad version av Stoma finns med.
Tengils live-framträdanden är alltid fruktansvärt intensiva. Foto: Isabell Kirstinä
Jag tror knappt det är sant, men Tengil lyckas ta mig fan ge mig ännu en wow-upplevelse! De ger verkligen allt dom har och glappen mellan live och inspelat är minimalt. Million bjuder på mer skrik, djupare dalar i mörker och högre toppar av isande kyla. Det är extra allt upphöjt i två och allting lindas in i välklingande reverb-gitarrer.
Så låt oss då beta av varje låt var för sig. Not A Part Of This Story är en ambient introlåt. Snygga ljud lindas in i ett smygande hummande som överbryggas till nyinspelningen av Stoma.
Ni som hört Stoma förut vet att den låten är en enda lång uppbyggnad till ett episkt crescendo. Det börjar lugnt med en taktfast bas och Sakarias visksjunger lite försiktigt i bakgrunden. Efter första refrängen märker man tydligt att Tengil utvecklat sången sen sist. Det skriks nämligen betydligt mer än förra gången vi hörde den. Det är nu man märker av dynamiken som deras liveframträdanden bjudit på. Att blanda viskningar, sång med tryck bakom och panikångest-skrik är helt överväldigande och fruktansvärt effektfullt.
Känslan av att stå i en liten svettig lokal och känna hur musiken slår mot bröstet är inte långt borta.
På This Weeks Winner visar de sin progressiva sida när de utmanar lyssnaren med polyrytmer som slår knut på hjärnan. Ändå behåller dom den speciella känslan av tusen miljoner mörka känslor inom sig. Även om det inte skriks i den här låten blir den ändå smakfullt dynamisk med alla olika partier i låten. Tydligast blir det 2 minuter in när de, efter låtens återkommande "hårda" parti, slår av instrumenten, bara trummor och Sakarias sköna stämma ljuder tillsammans med lite vagt gitarrklinkande i bakgrunden för att sedan övergå i ett gitarrsolo. Det låter så jäkla bra att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag vill lägga mig ner och dö för att känslostormen är så stark samtidigt som jag vill ställa sig upp och skrika ut hur jäkla lycklig jag är över att få ta del av så bra musik.
Eeyore är sista låten på skivan och det är här Tengil exploderar fullständigt. Det är kaos, alla misshandlar sina instrumtent och det vrålas och brötas som om det inte fanns någon morgondag. Efter att de har hammrat på ett tag kommer ett parti i låten som är så tungt och hårt att de allra tyngsta doom-banden kan slänga sig i väggen. Anledningen till att det blir så hårt är att det står i sånt stort kontrast till resan dit. Innan har de tagit oss till platser i ett skönt mid-tempo, men nu är det långsamt, segt som tjära och samtidigt skriks frasen: "Så kom se hur jag tar slut". Som sagt, det Tengil sjunger, ursäkta, skriker, så känns musiken. Det är äkta, det känns aldrig påklistrat. Jag har nog aldrig tidigare stött på musik som berör så tunga och mörka ämnen som självförakt och deppression samtidigt som det inte känns distanserat.
Tengil ger oss i och med Million ett mästerverk utan dess like. Det är episkt och snyggt utan att bli pretentiöst. Det är våldsamt och brutalt samtidigt som det är skört och ömtåligt. Musiken går hand i hand med texterna vilket gör att det känns 100% äkta. Paradoxalt nog är musiken lättillgänglig och svårtuggad på samma gång. Under den dryga veckan jag haft EP:n till mitt förfogande har jag redan hunnit lyssna på den 80 gånger (tack last.fm för statistiken) och jag har inte tröttnat på den på långa vägar. Detta är nämligen ett musikstycke jag kommer bära med mig långt framöver. Million är en framtida klassiker, ett nytt fundamentalt monument i den svenska undergroundscenen och musik när den är som mest fulländad.
All makt åt Tengil!
Betyg: 5/5
