iloveundergroundbands.blogg.se

 

Erucate är ett fyrmanna starkt band från Ljunby. Deras musik skulle kunna användas som utbildningsmaterial till hur 90-tals doftande grunge egentligen låter. Alla karakteristiska element för genren finns i deras musik. Det är lugna stillsamma, verser, clean gittarr och lite smygande sång. På refränger drar de igång sönderdistad gitarrer och tar i från tårna med den allmänt skrovliga, hesa och "grunge-iga" sången.

Dock känns det som grabbarna har lyssnat lite väl mycket på Nirvana och Pearl Jam utan att blicka åt något annat håll. Gjuta något nytt blod i genren lyckas de inte med. Dock får man sätta Erucate i perspektiv och fråga sig vad de egentligen vill med sin musik.  I ärlighetens namn tror jag inte att deras avsikt är att tillföra grungen något nytt, utan de vill snarare förvalta ett arv. Det kan jag säga att de gör det med stil. Musiken framför de klanderfritt.

 

Som sagt, du kommer känna igen det du hör. Vill man ha något nytt och fräscht kommer Erucate flyta förbi som en välpolerad bagatell. Vill man däremot nostalgsikt frossa i 90-talets grunge tillfredställer dessa grabbar dina behov. Jag väljer det senare alternativet och det är därför betyget landar på en stabil 3:a.

Betyg: 3/5

Kolla in Erucate här: Facebook Myspace

 

Summary in English:
Erucate is a four-piece band from Ljungby. They perform textbook-grunge with sight on Nirvana and Pearl Jam. They don´t bring something new to the genre, but I think the purpose of the band is to manage an inheritance. And that, my friends, Erucate do with style. The music is after all good!

Rating: 3/5

Check them out here: Facebook Myspace

 

 

Browsing Collection är tillbaka med en ny fräsch singel, Working On The Title. Det är det första tjejerna släpper med de nya medlemmarna Lovisa Hedquist på gitarr och Sanna Gerhardsson på sång.

Browsing Collection har alltid lagt mycket krut på sången i sina låtar. Den har alltid varit självklar, melodiskön och trallvänlig. Därför blev jag fundersam när deras gamla sångerska Sara Hjellström lämnade bandet. De förlorade lead-sångerskan och en gitarrist samtidigt! Skulle de lägga av eller köra vidare? De valde det senare alternativet och  auditions anordnades. Där snappade de upp både Lovisa och Sanna.

Men nu över till singeln och dess två låtar. Browsing har tagit inspiration från både pop-punken och den nya vågens metal som sköljer över landet. Sammanslagningen resulterar i två stycken  slagkraftiga rocklåtar.  De är riktigt sköna. Det känns som tjejerna har utvecklat sitt sound i rätt riktning. Titelspåret Working On The Title har en dynamik i sig som man inte hört av Browsing tidigare. Den börjar med  en lite mer tillbakadragen vers medan de fläskar på rejält under refrängen. Den är riktigt hit-ig för den sätter sig på hjärnan. Harmonierna på sången har de också fått till riktigt bra. Sanna Gerhardsson var verkligen inte något nerköp utan axlar rollen som lead-sångerska klockrent.

 

På andra låten, Reject It All känner man däremot igen sig. Det är en rak rocklåt och låter mer som Browsings gamla uppsättning av bandmedlemmar.  Det är pang på. Lite jävlar anamma blir det också när de får in ett schysst solo. Man känner igen sig. Låten blir därför något anonym men de båda låtarna ihop på singeln kompleterar varandra väl.

Det var inte bättre förr. Browsing Collection visar att de minsann inte tappat gnistan utan vrider upp ambitionen några snäpp. Det är härligt att se! Det jag nu undrar är: när kommer en fullängdare?

Singeln kommer komma upp på spotify de närmaste dagarna men ni kan redan nu lyssna på låtarna på Facebook.

Browsing Collection is back with a new single, Working On The Title. This is their first recording since the singer Sanna Gerhardsson and guitarist Lovisa Hedquist joined the group.

With a blend of new wave metal and pop-punk, they have taken their sound even further. The two songs, Working On The Title and Reject It All are diffrent from each other. The first song is a powerful one. It have a real good dynamic in it because it starts out pretty smooth but explodes out on the chorus. It sounds fresh and the melody gets stuck in your head!
Reject It All on the other hand is a straight rock-song. It sounds like the "old" Browsing and are therefore a little bit anonymous but the two songs together complements each other well.

Listen to the single on Browsing Collections Facebook

 

Mr Artist är ett band från Göteborg som spelar soft rock. För inspiration har de tagit sikte på de riktiga giganterna i musikvärlden som Bruce Springsteen, Tom Petty och Rolling Stones. De har precis släppt sitt debutalbum My Own Way.

Det första som slår mig är de tydliga blues-inslagen i låtarna. Gittarerna klinkar flitigt på och de blandar in både saxofon och piano i låtarna. Harmonierna på sången är helt oklanderliga och allting tillsammans blir riktigt svängigt och härligt.

 

När man vill lira i den här ligan av musik gäller det att allting sitter som ett smäck och My Own Way är riktigt välproducerad. Det finns inga stora krusiduller att hänga upp sig på. Det enda nämnvärda grejen jag störde mig på var Saxofon-solot på låten Surrender. Där kan jag tycka att det blir lite väl cheesy men man får tänka på att jag är skadad efter att ha sett för många 80-tals filmer där saxofon-solon används i krystade romantsika scener.. Överlag är det en bra debut och för de som vill ha soft, melodidriven rock lär inte bli besvikna.

Kolla in Mr Artist här: Facebook Spotify

 

Summary in English:
Mr Artist from Gothenburg, Sweden has released their debutalbum My Own Way. They play a smooth form of rock and are inspired by giants like Bruce Springsteen, Tom Petty och Rolling Stones.  This release have a really clean and nice sound. The songs are catchy and melody driven. Overall, it´s a good debut and fans of this kind of music will not be disappointed.

 

Check out Mr Artist here: Facebook Spotify

 

Square Route från Malmö har mest öst runt på den Skånska rockscenen sedan starten sommaren 2011. I och med nya EPn Roll The Dice blickar de ut över resterande Sverige, redo att sprida sin musik med dunder och brak.

Musiken de bjuder på är modern mid-tempo rock, med drivande melodiösa gitarrer. Ibland blir det även riktigt mustigt, första låten Roll the Dice har riktigt tunga gitarrer och man ställer sig frågan om det inte är en nu-metal platta man har snurrat igång. Just här får Square Route mig att tänka på ett lite rakare och mer minimalistiskt Tool. De köttar inte bara på såhär utan de har även andra, mer finkänsliga inslag i låtarna. Power-ballad flörtande Break innehåller både akustiska gitarrer och piano. Det är fint att se att de breddar sina alster på det här sättet. Det är genomtänkt för de tappar aldrig den röda tråden som följer genom låtarna.

Det skall även tilläggas att rock av denna sort är inte fulländad om man inte slänger in feta gitarrsolon titt som tätt. Den biten har Square Route inte missat. Det klinkas flitigt på och jag vill uppmärksamma solot på låten My Secrets. Den sitter som ett smäck!

Sången håller mestadels hög kvalité. Det är riktigt sköna tongångar i låtarna. Det enda jag ställer ett frågetecken till är att sången ibland skär sig. Perfektionister kommer säkert störa sig vid dessa tillfällen, men det är inget jag direkt bryr mig om. När jag lyssnar på musik är det mest känslan jag går på, inte att varje ton och slag sitter precis rätt.

 

Med det sagt kan jag sammanfattningsvis säga att det här är ett grymt rocksläpp. Det kommer garanterat tillfredställa alla som törstar efter ny, fräsch rock.

Kolla in Square Route här: Facebook Spotify


Summary in English:
Square Route from Malmö, Sweden has released their new EP Roll The Dice.

They play modern mid-tempo rock with driven, melodic guitars. At times, they get pretty heavy. The opening track Roll The Dice reminds me of a minimalistic Tool. They also blend their music with other, more smoother elements. You can for example hear piano and acoustic guitars in the power-ballad inspired Break. The vocalist is doing a great job but he  miss the tones sometimes. It´s not a big deal but the perfectionists might not like it.

Overall, this EP is a good rock-release.

Check them out here: Facebook Spotify

 

Det är något speciellt när en trio börjar spela punkrock ihop. Det känns som den ultimata lösningen. Minimalistiskt, enkelt och optimalt. Det är allt som behövs för att man ska kunna spotta ur sig svettig rock. Denna konstellation förvaltar Never Trust A Pumpkin från Skövde klockrent. De är aktuella med singeln I´m Wearing White At Your Funeral på spotify. Det är ösig punkrock med attityd de bjuder på och det låter riktigt gött och härligt!

Kolla in dom här: Spotify Facebook

 

Summary in English:
Never Trust A Pumpkin from Skövde, Sweden is here with their new single I´m Wearing White At Your Funeral on spotify. If you like sweaty rock with punkrock vibes, you will enjoy this!

Check them out here: Spotify Facebook

 

LaTrash är en trio från Stockholm som spelar punkrock. På deras soundcloud bjussar de på 3st låtar, 2st är studioversioner och en är inspelad live. Jag gillar när band lägger lägger upp hela bilden av sig själv på det viset. Det är äkta, ärligt och generöst.

Det jag gillar med LaTrash är att de har sneglat på 90-talets skatepunkscen när de har skapat sin musik. Dock handlar det inte om någon kopiering från bandets sida utan det handlar just om inspiration. Trots att musiken är ny blir jag paradoxalt nog lätt nostalgisk när jag lyssnar på deras låtar. Lekfullheten och de positiva vibbarna som definierade hela skatepunk-eran återfinns i LaTrashs låtar.

Folk som inte har sin bakgrund i 90-talets skatepunk kanske upplever musiken annorlunda men när allt kommer omkring är LaTrash ett band för alla punkrock-älskare, oavsett vilken bakgrund man än har.

Lyssna på dom här.

 

Summary in English:
LaTrash is a trio from Stockholm, Sweden. They play punkrock and are strongly influenced by the 90´s skatepunk-scen. For all the people who have their roots in skatepunk, LaTrash is a real gold-nugget. For all the others, LaTrash gives punkrock with positive vibes. It´s great!

Listen to them here.

 

 

Det är så festligt med indie! Bandnamnen brukar vara anordnade så att det lika gärna skulle kunna vara en låttitel eller albumsnamn. Så är det även med Kalmar-baserade Prinsen av Bhutan. Namnet är taget från landet Bhutan där dom inte mäter landets framgång i BNP utan i BNH, bruttonationallycka. Man mäter alltså landets framgång i hur lyckliga folk är. Det tycker Prinsen av Bhutan är fint och så även jag. Det visar att det finns ett djup i deras skapande och de som gillar att nörda in sig på band har mycket att hämta här!

Ser vi enbart till musiken framför Prinsen av Bhutan härlig indiepunk. Deras EP Bruttonationallycka har en rå och analog ljudbild men är samtidigt melodisk och poppig. Det osar äkthet för de har skitit i metronon och vart sparsamma med omtagningar. Jag gillar skarpt att genuiniteten nästan kokar över. Att de håller det äkta ska de ha cred för!

 

Bra musik skall kännas och helst göra lite ont också. Det lyckas Prinsen av Bhutan utmärkt med för låtarna river en i hjärtat. De bringar fram eftertanke eftersom texterna är vemodiga och filosofiska. Det blir nästan lite tragikomik i det hela eftersom själva musiken känns såpass högstämd och energisk.

För att knyta ihop säcken kan jag säga att Bruttonationallycka är snuskigt bra.
Lyssna på dom här.

 

Summary in English:
Prinsen av Bhutan is a four piece band, hailing from Kalmar, Sweden. They play indiepunk with a raw and geniune sound. On their EP Bruttonationallycka they are playing their hearts out with melancholy and philosophical lyrics in swedish.

Listen to it here, it´s great!

 

 

Det må vara punk-romantik och lite smått klyschigt men som så många andra band uppstod RABBITFaRM på fyllan i goda vänners lag. Den glada kvartetten från Upplandsväsby lirar popig punkrock så det bara smäller om det. Trallvänliga melodier blandas med relativt seriösa texter.

 

Två låtar bjuds det på deras myspace sida. Den första låten Stand In Line är en trevlig, somrig och rask punkrock-dänga som har potential att bjuda upp till en fet circle-pit om den spelas live. I andra låten Wont Be Back Again drar de ner tempot något  i melankolisk poppunk anda. Här för RABBITFaRM något otippat tankarna till Alakline Trios senare alster i och med vemodiga texter i mid-tempo ekipering . Jag diggar´t!

 

För tillfället repar RABBITFaRM och de spelar även titt som tätt ute. På deras facebook kan man läsa att fullängdaren är planerad till andra kvartalet 2013. Det låter riktigt lovande.

Kolla in dom här.

 

 

Summary in English:
If you enjoy melodic punkrock with a twist of pop, you should check out RABBITFaRM from Upplandsväsby, Sweden. On their myspace you can listen two of their songs, Stand In Line and Wont Be Back Again. Both of the songs are really good! An album is planned to be out in the scound quarter of 2013.

Check them out here.

 

 

Jag har följt Incurvatus från Ulricehamn i några år nu. Första gången jag stötte på dom var dom ett band som inte riktigt hade hittat sin stil ännu. De blandade hejvilt mellan thrash, metalcore och blues-inspirerad metal. Bortom den ambivalenta fasaden kunde man ändå urskilja att Incurvatus var en outslagen blomma, som bara väntade på att slå ut i full blom. I och med nya EP släppet The Furnace Of Dreams visar dom att år av ihärdigt slit har burit frukt. De har nämligen vuxit in i ett moget sound.

The Furnace Of Dreams är en progressiv mid-tempo rock/metal koloss, som sveper fram över lyssnaren. Den har episka propitioner, 4 låtar betas av på hela 33minuter! Det hinns med mycket under den halvtimmen. I ena stunden drar de igång en riktig rockrökare och mosar på för att i andra stunden bjuda in lyssnaren till en lång instrumental blues-aktig del av låten. Här smäller de oftast in solon titt som tätt och vissa gånger tappar man hakan för att man blir så hänförd av gitarrunkeriet som pågår.  Det är en otroligt balanserad dynamik i låtarna. Övergångarna från de olika partierna är riktigt välgjorda, de känns naturliga och aldrig någonsin krystat.

Det jag måste slå ett extra slag för är att de har jazziga inslag i musiken. Det manifesterar sig i de mer lugna och återhålsamma partierna i låtarna. Här briljerar verkligen Incurvatus. De för tankarna till de äldre hårdrocksbanden som i huvudsak tog inspiration från bluesen istället för rocken.

Sammanfattningsvis kan jag säga att The Furnace Of Dreams är riktigt bra! Den har lite tuggmotstånd, det krävs en engagerad lyssnare. Dock älskar jag musik som inte stryker lyssnaren medhårs. Man kan säga att Incurvatus är rock för den tänkande människan.

Är du sugen på ett eget exemplar av deras EP kan du kontakta bandet här.

 

Summary in English:
Incurvatus from Ulricehamn, Sweden has released an EP, The Furnace Of Dreams. They play a form of progressive mid-tempo rock/metal with a touch of blues and jazz. They have a good dynamic in their songs there they switch between straight ahead rock with moody blues parts. I like it alot!

Check them out here.

 

Nu när hösten har kommit kan höstdepressionen lätt smyga sig på och få vem som helst att vilja lägga sig i ett hörn och ruttna bort lite. Tur att det finns band som Göteborgsbaserade Bottlecap. Deras musik livar verkligen upp stämningen under den här mörka årstiden. Den 13:de oktober kommer debutalbumet.

Musiken de levererar är av sorten mustig rock med en varm och analog ljudbild. Det för tankarna till 70-talets hårdrock, en tid då experimentslusta rådde. Man hör en medveten lekfullhet från Bottlecap´s sida, det är väldigt svängiga riff som ger låtarna ett skönt groove.

Den riviga albumsöppnaren Set Me On Fire är en sån där låt som man får pondus av. Skulle man gå på stan med den låten i hörlurarna skulle ingenting kunna stoppa en för man skulle känna sig så jävla cool.

Sedan forsätter de i ett par svettiga, öl-indränkta låtar innan Carry me all the way tar vid. Här går Bottlecap ner i tempo. Är det en smörig ballad det är frågan om? Turligt nog är det inte det. Det är samma stuk av rock som ger ett välbehövligt kontrast till den hurtiga inledningen.

Några låtar senare kommer den lugna och överraskande  interluden Hang On, Mr. Porridge. Den fungerar som en bro mellan flumtunga Soma och albumsfinalen Up (From This Dying Sea). Just finalen är så fet att den skulle kunna riva vilket uteställe som helst.

Bottlecap´s debut som helhet är en riktigt bra rockplatta. Det är blod, svett och dårar, helt enkelt rock´n´roll när den är som bäst. Häng på låset nu på lördag!

Kolla in deras hemsida här.