iloveundergroundbands.blogg.se

 

Här i Sverige är vi fruktansvärt bortskämda med bra metal. Själv blir jag lätt hemmablind. Band som är svinbra kan lätt gå mig förbi i det hav av nya band som ploppar upp. Men det händer att man ibland snappar upp ett nytt metalband och nördar in sig lite på dom. Senaste tillskottent i den kategorin är Deception från Forshaga. De har precis debuterat med EPn Break The Silence.

Det första som händer när jag lyssnar på Deception är att jag förnimmer högstadietider när In Flames album Reroute To Remain var färskt. Starkast blir dessa flashbacks på albumets snabbare delar. För Deception köttar på i ett fasligt tempo. Riffen är kraftfulla och något melodiska vilket gör musiken både mosh och headbangsvänlig.

 

Sången håller hög kvalité och är behaglig att lyssna på. Den är varken grovhuggen eller rosslig och den bakas in snyggt i låtarnas ljudbild. Detta gör att en viss potential av tyngd i musiken försvinner, men det Deception vinner på är att deras musik kan tilltala en lite bredare publik.

I och med Break The Silence visar Deception att de har något fint på gång. Det är röjigt men samtidigt inte för svårtuggat för att nå den stora metalpubliken.

Betyg: 3/5

Kolla in Deception här: Bandcamp Facebook

 

Summary in English:
The metalband Deception is here with their debut EP Break The Silence. It is an enjoyable metal release with powerful yet melodic riffs. Everything is embodied in 4 fast, mosh friendly songs.

Rating: 3/5

Check out Deception here: Bandcamp Facebook

 

 

 

Ett paket damp ner i brevlådan häromdagen. Ett grönt sådant, och för att döma på den buktande utsidan var det välfyllt. Min iakttagelseförmåga bedrog mig inte för när jag tömde paketet ramlade det ut en hel drös med diverse saker. Givetvis var det ångest-mangelbandet Totem Skin som var i farten igen. Inte nog med att de skickar ut det de lovar i tid, de fyller alltid upp leveransen med nonsens som lockar till skratt, som t.ex ett kvitto från ena sångaren så man kan hålla koll på hans matvanor. Den här gången var huvudnumret deras senaste EP These Ghosts Are Haunting Our Halls, men här har ni en bild på de andra sakerna det skickade med: BILD

 

 Den här gången möts vi av ett snabbare, smutsigare och mörkare Totem Skin än förut. De tydliga screamo-influenserna från debuten har minskat i dencitet och de grindcore flörtande explotionerna som smög förbi på första EPn spelar istället huvudrollen på These Ghosts Are Haunting Our Halls. Traditionellt sätt brukar band som lirar hård musik mjukna med tiden men att Totem Skin bryter den trenden är otroligt uppfriskande.

När jag lyssnar på EPn kan jag inte undkomma att tankarna går till Converges ljudbild på You Fail Me från 2004. Men det är inte tonerna i sig utan det är pausen mellan tonerna som gör det. Det är nämligen de microsekunderna av rundgång på de snabba passagerna som skapar dessa associationer. Jag tänker på ett skenande ånglok som tjuter med den öronbedövande pipan när Totem Skin brötar på.

Rent låtstrukturmässigt påminner de 4 första låtarna om ett annat album som också är från 2004. Nämligen fullängdaren Shift av Grindcore-gudarna Nasum. Det är bara snabbt, jävligt kaosartat och om man bortser lite från första låtens andra hälft är Totem Skin sparsamma med korta pauser där de går ner i lugna (i vissa fall bara "lugnare") passager.

Detta nya, tokgrindiga Totem Skin är dock inte hela bilden av These Ghosts Are Haunting Our Halls. De har en annan sida av sig själva som blottar sig först efter det snabba introt på näst sista låten We Wished to Free the Captured Foxes. Det är en blytung sida, en doomig koloss som krossar allt i sin väg! När denna best har väckts till liv inser man att man fått små, små hintar av vad som komma skall: de få lugna passager som smiter förbi mellan varven på de tidigare låtarna.

 

Man inser också att dessa lugna partier blir mer och mer intensiva för varje låt som går. På första spårets andra hälft vaggas man in i ett nästan transliknande lugn, för att på tredje låten Drick Värmen Ur Min Hand har det långsamma partiet förvandlats till Bongripper light med malande gitarrer och bastanta slag på cymbalerna. Som sagt känns det helt naturligt när sista låten Our Hearts were Gardens drar igång sin ohyggligt tunga sorghymn. Och när de sista desperata slagen på instrumenten slagits av, skriken tystnat och rundgången lagt sig, då sitter man där och tänker samtidigt som man känner det i hela kroppen: Den här EPn får snurra några varv till i cd-spelaren.

Betyg: 4/5

Kolla in Totem Skin här: Bandcamp Facebook

 

 

 

Rainmaker is a new band from southern Sweden that plays Screamo with postrock vibes. They have recently recorded a demo in their rehearsal room. I love it when bands do things themselves! Usually you get a more raw, yet honest picture of the band and I think that is the case even with Rainmaker.

The two songs they offer sounds good. They oscillate between screaming chaos and calm reverb passages. There is a nice dynamic in the songs that leaves you with a craving of hearing more, just like a good demo should do!

Check out Rainmaker here: Bandcamp

 

 

 

Georgia Barbershop är ett Stockholmbaserad band som lirar garagepunk. Deras album It’s OK. It Only Took Seven Years är rena kärleksförklaringen till pumk av den gamla skolan, då det var svettigt och hurtigt redan från start. I Georgia Barbershop fall kryddar man även sina alster med 70-tals rock. Det är rakt på men samtidigt lekfullt vilket resulterar i att låtarna blir medryckande och engagerande.

Produktionen är minimalistsik och analog. Eftersom de lirar garagepunk undrar jag lite hur stort deras garage egentligen är, för det låter nästan som de knökat in sig i en garderob och spelat in allt ihop där. Dock passar ljudbilden låtarna perfekt! Det förstärker nämligen bara retrovibbarna ännu mer.

Som sagt är det ett bra riv redan från start och Georgia Barbershop brötar på i högt tempo genom hela albumet. Variationen får således sig en törn här och det är det som är Georgia Barbershops akilleshäl. Allt annat sitter nämligen som en smäck på It’s Alright. It’s OK. It Only Took Seven Years. Sammanfattningsvis är det här trots allt ett bra släpp och den kommer passa alla som vill ha kompromisslöst ös.

Betyg: 3/5

Kolla in Georgia Barbershop här: Facebook Bandcamp Spotify

 

 

 

 Leaving Shore släppte sin debut EP Den Långa Vägen Hem i början av 2012, ett mysigt hardcore-släpp med texter på svenska. Nu i mars är de tillbaka med sin andra EP Clarity. Change. I och med andra släppet visar Leaving Shore att de är dett band som är villiga att ändra på sig. Därför faller EP:ns titeln självklar: Clarity. Change.

Det är svårt att prata om nya EPn utan att ställa den i kontrast med Leaving Shores debut. Den Långa Vägen Hem med sin ljudbild och ljusa gitarrslingor som tagna från 90-talets emo tillsammans med post-hardcore flörtande låtstrukturer,  lyser med sin frånvaro på Clarity. Change. Det märks redan från start att det är ett mer avskalat  Leaving Shore, vi möter,. De har blivit mer raka i sina låtar och lagt in lite mer jävlar anamma  vilket resulterar i att det blir mer pang på rödbetan. Redan från start köttar de på i rak 2-takt och de ljusa gitarrslingorna som satte sin prägel på debuten har kommit i skymmundan för att ge plats åt lite mörkare och kraftfullare gitarrer.

På andra spåret There's Nothing dras tempot ner och det slängs in en repetetiv och malande gitarrslinga i skärande dissonans. Här göttar jag ner mig rejält för sådana passager har jag en outgrundlig förkärlek till. Det blir en välkomnande parantes i de annars så fartfyllda hardcore alstrerna. Nåväl, det melodiska och fina är inte helt bortblåst heller. I mitten av EPn, på tredje låtens outro, sköljs vi över av sorgliga men fortfarande fina tonföljder som heter duga. Die hard fans av första EPn kommer nog brista lite inombords av välbehag när den låten avverkats.

Leaving Shore har även haft en del omkastningar i bandet och har således en ny sångare. Ett tyngre tryck ligger nu bakom orden som skriks ut, som för övrigt går helt i engelska på Clarity. Change. Låtarna kommer även i ett mer välproducerad skrud den här gången och det framhäver ett myndigare sound.

Som ni ser skiljer sig Leaving Shores båda släpp en hel del från varandra. Båda har sin speciella charm.Vilken som blir folks favorit säger nog mer om personen som lyssnar än om bandet självt. Det känns som Leaving Shore står i ett vägval i vilken riktning de vill ta sin hardcore. Ett vägval mellan ljus och mörker. Frågar ni mig ser jag helst en fusion mellan de båda. Vilken nyanserad hardcore man skulle stå inför då!

Betyg: 3/5

Kolla in Leaving Shore här: Facebook Bandcamp

 

Summary in English:
Leaving Shore plays powerfull hardcore. In the end of mars they will release their second EP Clarity. Change. The title is perfect because the sound is different this time from their debut Den Långa Vägen Hem. That release was a nice hardcore-feast that mixed a raw sound with melodic post-hardcore and lyrics in swedish.

 

This time, the melodic parts has been put aside to make way for a fuller, darker sound. The lyrics are also entirely in English. I like both the bright and dark side of this band, and future releases will tell what path they take.

Rating: 3/5

Check out Leaving Shore here: Facebook Bandcamp

 

 

Första gången jag kom i kontakt med Dolores Haze var via ett liveklipp på youtube. Deras mystiska indie-rock profil fick mig att gräva ner mig djupare i deras universum där experimentslusta och en förkärlek till det trasiga råder.  Efter en periods inlyssnade kunde jag konstatera att Dolores Haze var en oslipad diamant värda att hålla koll på. Det visade dig vara ett klokt val, nu är de nämligen här med EPn I Did Not Kill Sam!

Det jag slås av är att deras smygade, lågmälda shoegaze approach som tidigare genomsyrade musiken har fått ge sig till vika för ett lite mer skrikigare sound. Detta leder till att det låter råare och punkigare. Låten Robbie's House osar t.ex The Libertines så det nästan börjar brinna i gardinen. När jag tänker efter förs även tankarna till Le Tigres tidigare verk...

Dock är dynamiken mellan det lågmälda och högljudda kvar och visar sig på vissa ställen. Låten I Did Not Kill Sam som gett EPn dess titel finns trots allt med och knyter ihop säcken fint.  Det är här som Dolores Haze fullkomligt glänser! Även på låten SNF pendlar det mellan högt och lågt, även om det flummas en hel del där i något som kan liknas ren improvisationsrock. Ja, denna EP har många bottnar som mest kommer tilltala dom som vill ha lite tuggmotstånd i sin musik. .

Vill du ha mångfacetterad indie-rock med punkvibbar är I Did Not Kill Sam precis vad du letar efter.

Betyg: 3/5

Kolla in Dolores Haze här: Soundcloud Facebook

 

Summary In English:
The indie rock band Dolores Haze have released the EP  I Did Not Kill Sam. If you are into shouting indie rock with a raw and punky sound and like bands such as The Libertines and Le Tigre, you will enjoy Dolores Haze

 

Rating: 3/5

 

Check them out here: Soundcloud Facebook

 

 

 

Tänk er en blandning mellan Converges långsamma, blytunga låtar, ISIS känsla för harmonier och Cult Of Lunas tjocka ljudmattor. Addera in en gnutta d-taktande hardcore och vi har nederländska The Fifth Alliance serverat framför oss. Verksamma sedan 2006 och med 2st EPs i ryggen är de här med debutalbumet Unrevealed Secrets Of Ruin som kommer släppas via Demons Run Amok label.

Låtarna på albumet pendlar från att vara riktiga doom-kängor, till att gå in i atmosfäriska passager för att het slå om och gå in i ett ösigt circlepit parti. Trots denna stora variation är det trots allt den krossande tyngden som är den röda tråden på albumet. Som helhet känns det som ett modern post-metal album som väljer att gå mer åt det extrema hållet, istället för att som de flesta band i genren, mjukna och stundtals förlora sig i post-rock landskap.

Det mest anmärkningsvärda på skivan är att sångaren är kvinnlig vilket jag inte stött på tidigare i den här genren. Silvias röst passar perfekt till den tunga ljudbilden! Den ger en klaustrofobisk känsla när ämnen som isolering, det destruktiva i människans leverne, organiserad religion och blind konsumtion avverkas. Jag hoppas verkligen det dyker upp fler kvinnliga sångare inom post-metalgenren i framtiden.

Sammanfattningsvis är Unrevealed Secrets Of Ruin ett fantastisk debutalbum! Den har tyngd, atmosfär, lite rens och framförallt en dyster känsla som omöjligt kan gå någon förbi. Fans av tung musik har här ett klockrent album.

Betyg: 4/5

Kolla in The Fifth Alliance här: Facebook Hemsida

 

Summary in English:
The Fifth Alliance from Breda, The Netherlands will release their debutalbum Unrevealed Secrets Of Ruin through Demons Run Amok label in early april.

The music they play is heaviness personified. Think of a mix between Converges slow doom-songs, ISIS sense of harmony and Cult Of Lunas thick soundscape. But The Fifth Alliance don't stop there, they use fast hardcore passages that adds a interesting dynamic to the music. It sounds pretty amazing.

The most notable of this album is that the singer is female and I have not encountered it before in the post-metal genre. Silvia's voice is perfectly suited to the heavy sound! I hope more female singers show up in this genre in the future.

Overall, Unrevealed Secrets Of Ruin sounds awesome! People who are into heavy music will be pleased of this debut album.

Rating: 4/5

Check out The Fifth Alliance here: Facebook Website

 

 

 

Nog för att jag mest hänger i missnöjesbranschen.. Ångest, mörker, misär och personliga demoner är det största temat inom den musik jag lyssnar på. Detta betyder inte att jag uppskattar artister som öppet visar sin ståndpunkt i frågor som rör samhället och de liv vi lever. Ta till exempel blandskivan "Artister mot speciesism". En rad artister från diverse genres samlas för att uppmärksamma jordens bortglömda offer: djuren!

På andra halvan av skivan hittar man riktigt bra punk och hardcore! Bombangrepp, Out Of Hope, No Omega och Anchor syns till. Väljer du att köpa ett exemplar av skivan går alla intäkter direkt till Djurens rätt och Djurättsalliansen.

Det är en otroligt viktig skiva som ger hoppet tillbaka till det mänskliga släktet. När du lyssnat klart på skivan rekommenderar jag att du plöjer igenom de här dokumentärerna/föreläsnigarna du ser nedan. De är riktiga ögonöppnare!

Väl Mött.
/Emil

Den som hängt med i bloggen ett tag vet att jag för ett tag sedan skrev om Fortify och deras självbetitlade EP. Det som fick mig att reagera på detta band var hur de rent instrumentalt spelade melodiös hardcore, men sången hörde hemma i metaluniversumet. En ovanlig blandning som i Fortifys fall fungerar riktigt bra. Nu är de tillbaka med en nya EPn Before The Light Shatters.

Det första vi möts av på nya släppet är ett modetrotsande och vemodigt, akustiskt intro. I och med framsidan och texten Before The Light Shatters inser man att Fortify bytt riktning sedan förra släppet. Det kommer bli en vemodigare resa den här gången. Det är även en kortare EP vi möts av. Den består av ett intro och två hela låtar, till skillnad från förra EPn som bestod av fyra fulla låtar. Man kunde ju ha hoppats på att det inte skulle vara kortare denna gången och det är lite störande, speciellt när låtarna det bjuds på håller såpass hög kvalité.

Det melodiösa och punkdoftande bitarna är fortfarande där, precis som den karakteristiska sången. Men de har taggat ner det hela lite, Stalk your prey går t.ex in i en passage med "halvsång" som skulle kunna vara taget ur vilket modern post-hardcore band som helst. Everything = Nothing går ut hårt i början men blir lite mer lågmäld och mystisk efter halva låten för att avslutas med ett crescendo i sann post-metal anda.

Det hela är över på drygt tio minuter och jag kan i ärlighetens namn säga att man är sugen på att höra mer när tredje låten tystnar. Fortifys musik är riktigt bra! Jag hoppas verkligen på en fullängdare i framtiden. Tills dess får man hushålla med dessa små portioner av melodiös hardcore med grovhuggen sång.

Betyg: 3/5

Kolla in Fortify här: Spotify Facebook

 

 

Summary in English:
Fortify is back with a new Ep called Before The Light Shatters. The melodic instrumental punk parts and the metal vocals are still there but Fortify is more moody this time. The acoustic intro is setting the mood. I was hoping for a longer release, three songs go by fast. Still, the songs that are there are of high quality.

Rating: 3/5

Check out Fortify here: Spotify Facebook

 

 

If you are into metalcoreish post-hardcore, I think you might enjoy A Shipment To Spain. This young band is rad! However, if you're not into this kind of music, this band won't convert you.

Check them out here: Spotify

 

När man, som jag, gräver ner sig i undergroundscenen och vältrar sig i obskyr musik de flesta aldrig hört talas om stöter man ofta på band som inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Oftast är det där charmen ligger, de små banden är såpass kommersiellt oberoende att de kan skita i vad andra tycker och fullkomligt köra sitt egna race. Det är detta kompromisslösa långfinger mot kommersialismen jag finner så tilltalande och roande. Med det sagt är det ju inte så att band i underground kretsar inte kan bli erkända och "stora". De riktigt bra banden blir det till slut. Oftast när man stöter på band som egentligen är bättre än vad de får cred för, är att de är påväg uppåt. Man råkar bara vara en av de första som upptäcker en riktig skatt...

Sen har vi band som Digher, som har hållt på och härjat i bra många år men som inte fått den uppskattning de egentligen borde ha, även i underground kretsar. På deras första demo finns för övrigt låten All these voices som i mitt tycke är en av de mosigaste metal-låtarna jag hört de senaste åren (lyssna på den här). Att se denna kvalité gå folk förbi är inte charmigt. Det är enbart frustrerande.

 

Låt mig då få presentera detta band för dig. Digher är ett metalband från Lidköping och om du inte lyssnade på låten jag länkade (SKÄMS!) kan man säga att de blandar gungig melodeath med thrash-riff och lite (med betoning på lite) onda black metal slingor. Det är även hurtigt as hell, nästan så man får lite Raised Fist-vibbar, speciellt på låten Locust.

SÅ skulle man i alla fall kunna beskriva deras två första demos. Förra veckan släppte de nämligen sin tredje demo Manhunt som skiljer sig från det man tidigare hört. Den här gången är det mindre melodiöst och mer svängigt riffande. De har även lagt tyngdpunkten på att få till ett gött groove än att kötta på i oförskämt högt tempo. Tänk dig att de tagit slam-partiet på All these voices som drar igång efter låtens första minut, och anammat hela det konceptet till en demo. Resultatet blir ett mer headbangsvänligt Digher som för tankarna till crossover bandet Hatebreed. Basen har även fått huvudnumret på vissa passager i låtarna, ett nytt inslag som är nog så välkomnande.

Det är även en ondare sida av detta band vi möter. Mayhem-inspirerade slingan som demon öppnar med sätter stämningen väl och demons avsaknad av snälla, melodiösa inslag får, tillsammans med sångens ursinne låtarna att nästan koka över av ilska. Är det frustration över att inte nå ut till tillräckligt många som tar sig i uttryck här? Om så är fallet använder Digher sin egna irritation till sin fördel på ett jäkligt bra sätt.

Något som även är värt att nämna är att den nya demon är medvetet underproducerad. Bandet ville ha ett "replokalssound" och har därför vart sparsamma med omtagningar och det är således lite otight på vissa ställen. Jag tycker det förhöjer upplevelsen avsevärt i och med den autentiska och jordiga ljudbilden. Musiken låter mer levande!

Ett frågetecken jag dock ställer mig är hur Dighers "nya" sound skulle stå sig på en fullängdare... Åh ena sidan gillar jag det nya soundet, men  risken finns att det skulle bli tjatigt att bara bröta på med tunggung-riff genom ett helt album. Jag tror i ärlighetens namn att de melodiösa inslaget som finns på bandets två första demos måste få sippra fram mellan salvorna av groove och slam-partier. En blandning mellan gammalt och nytt skulle vara optimalt, även om jag tycker tyngdpunkten skall ligga på det nya soundet.

 

Betyg: 4/5

Kolla in Dighers tredje demo här: Spotify
Om du gillar det du hör, ge dom en like på Facebook, det har dom förtjänat!

 

 

Purfärska och fräscha Grindcore/crust/hardcore bandet SWARM från Århus, Danmark har endast hållt på sedan oktober 2012. Trots denna korta tid bandet har funnits har de redan släppt demon Chronicles of Depravity. Bandet må vara nytt och fräscht. Musiken däremot, är det inte. Den ruttnar i sin egna smuts och misär... och detta är i positiv bemärkelse!

När det brötas på obarmhärtigt i 200 knyck i en otvättad ljudbild, det är då jag myser som mest när jag lyssnar på grind. SWARM besvarar mina önskningar för ljudet är precis så som jag vill ha min grindcore: i det skitigaste laget.  Det jag gillar mest på Chronicles of Depravity är när det pendlas kompromisslöst mellan tok-grind och tunga, malande partier från helvetet. Man märker det mest på andra spåret Unborn me och lite på demoavslutaren Suffering will. Det låter som k-pist man gås lös med och mejar ner alla i sin omgivning, men mellan dödssalvorna måste man ladda om vapnet innan man går berserk igen. Grinda! pausa... Grinda! pausa...

Annars är det mest bara mos, rens och misshandel av instrumenten på denna demo. Helt okej grejer om man gillar grind/crust/oljud. Demon ger mersmak och det skall bli intressant att följa SWARMs utveckling!

Betyg: 3/5

Kolla in dom här: Bandcamp Facebook

Summary in English:
SWARM is a newly started grindcore/crust/hardcore band from Århus, Denmark. They have released a demo tape Chronicles of Depravity. Besides the music is relentlessly fast (duh!), it is also damned dirty. The thing i like best on Chronicles of Depravity is when they pendulums uncompromisingly between insanely fast grind and heavy passages from hell. Listen to the track Unborn me and you know what I mean. Overall, Chronicles of Depravity is a good demo that will satisfy everyone that like their music  fast and filthy.

Rating: 3/5

Check them out here: Bandcamp Facebook

 

 

Det finns band som börjar lugnt och låter sin musik växa efter varje släpp. Sen finns de dom banden som sätter ribban högt i början och släpper en fy helvetes grym debut, för att sedan göra en besviken genom att inte kunna leverera lika hårt med framtida släpp. Det är dom här två grupperna som dominerar musikscenen idag. Men det finns en grupp till, ett sällsynt sällskap som går ut stenhårt i början och överträffar sig själva gång på gång med framtida släpp. Den senaste upptäckten i den här kategorin är No Omega från Stockholm. Med en överjävligt bra EP och debutalbum i ryggen är de tillbaka med albumet Shame som kommer släppar på LP och CD i april via Throatruiner Records. Dock kan man redan nu lyssna och ladda ner albumet. Hur grymt som helst!

No Omega hänger i gränslandet mellan skitig, aggresiv hardcore och hjärtskärande, melankolisk post-metal. Sammanslagningen av dessa två världar gör att soundet blir unikt. Samtidigt är det väldigt brokigt. Köttar de inte på med 2-takt och circlepit-partier går de runt maniskt i tunga , mörka post-rock doftande landskap. På Shame möts man först av ett invaggande lugn innan man slängs in i en tjock vägg av kaos på trummor, högljudda gitarrer och en taktfast bas. De har även lagt tyngdpunkten på den tunga sidan av sig själva, de snabba partierna är de mer sparsamma med. Något jag tycker birdrar till en mer hopplös känsla som gror inom en och växer ju längre fram i Shame man kommer.

Något jag måste ta upp är sången, då den är helt klanderfri. Den är ångestladdad, sönderriven och blir, tillsammans med instrumenten, vacker. Det ligger en slags skönhet i ett trasigt yttre. Du som lyssnare sköljs nämligen över av en känslostorm av de destruktiva delarna av det mänskliga psyket: hat, ilska och ångest. Även de mest starka individer kan inget annat än att kapitulera inför sin egna sinnesstämning. No Omega kommer dra ner dig till det svarta hål av misär de själva är fast i.

 

No Omega har överträffat sig själva och har släppt en hardcore-platta som kommer följa med vid ens sida ett bra tag framöver. Den har allting jag älskar i musik: mangel, mörker, misär, tyngd, melankoli, hat, ilska och ångest. Jag kan inget annat göra än att ge alla tummar upp.

Betyg: 5/5

Kolla in No Omega här: Bandcamp Facebook

 

 

 Summary in English:
There are bands that exceeds themselves repeatedly. One of them are No Omega from Stockholm. They just released their secound album Shame, and in april, you will be able to get LP's/CD's of Shame through Throatruiner Records.

No Omega play a blend of furious hardcore and moody post-metal. On Shame, you will face a thick wall of chaotic drums and loud guitars. The anguished vocals makes the songs dark and depressing. I really love music that is aggressive, anxious, and that mix grinding parties with extreme heaviness. That's why I find Shame flawless and irresistible

Rating: 5/5

Check them out here: Bandcamp Facebook

 

 

 

Nattsvart och deprimerande. Nedstämt några varv och tempot därefter. I grunden lirar We Dream Alone modern doom metal. Addera även ett tunt lager hardcore-sludge ovanpå och vi har debut albumet Endure i ett nötskal.

Större delen av skivan består av kross och mos på instrumenten samtidigt som en desperat stämma bakas in i ljudbilden.  Den skrovliga sången gifter sig bra med de malande gitarrerna, högljudda trummorna och den penetrerande basen. Vid några få tillfällen slår de av och går in i hypnotiska, lågmälda passager. Men dessa passager är de sparsamma med. Som längst sträcker de sig till en kort interlude innan sista spåret I Am Disease tar vid.

Överlag har de fått till ett gött flow på skivan. Låtarna flyter på smidigt in i varandra på ett natruligt sätt. Det är så det skall vara med den här sortens musik. Dock finns det en låt som skiljer sig ur mängden på albumet och som fungerar som en liten avstickare. Det är när drygt halva albumet gått som låten Home börjar. Den liknar mer en tung hardcore-dänga än en doom-koloss. Det blir lite att man rycks upp ur deppigheten och kastar rakt in i en virvelvind av aggressivitet istället. Det är otroligt uppfriskande.

Egentligen finns det inget att klaga på. Det enda jag kan komma på är att det  kanske skulle vara gött med lite fler lågmälda passager för att bygga på dynamiken i låtarna. Men ibland kan det även vara trevligt att gotta ner sig riktigt mycket i misären. Tankarna går till downbeat/sludge/doom bandet med stort D: Black Sheep Wall.

We Dream Alones debut är sammanfattningsvis fantastiskt bra! Alla som gillar blytungt mörker har här en riktig skatt.

Betyg: 4/5

Kolla in dom här: Facebook Bandcamp Spotify

 

Summary In English:
Dark, depressive and heavy as fuck. These ingredients characterize We Dream Alones debut album Endure. It is truly great modern doom metal album. The vocal fits the soundscape perfect. At times, they go down in low key passages but they don't stay there for long. Crushing heaviness is the red thread through the whole album.
Overall, it sounds amazing!

Rating: 4/5

Check out We Dream Alone here: Facebook Bandcamp Spotify

 

 

Indiepunk bandet Prinsen Av Bhutan släppte för drygt ett år den alldeles utmärkta EPn Bruttonationallycka. Nu är uppföljaren och dubbelsingeln Svartkonst här. Den är inspelad på egen hand  i diverse studentlägenheter och källare och mixad av bandets gitarrist Ben. Jag tycker hela konceptet med Prinsen Av Bhutan är så jäkla ballt. Det är DIY rakt igenom, och den andan sipprar ut i musiken. Låtarna på Svartkonst är förbannad bra. Det är lite bättre producerat den här gången än tidigare men punkådran som genomsyrade Bruttonationallycka finns även på Svartkonst. Har du Spotify skall du kolla in Svartkonst omedelbums!

Lyssna här: Spotify

 

Demise Of An Era är ett metalcore band från Göteborg som är aktuella med nyligen släppta EPn Transitions. Har ni läst min blogg tidigare känner ni till att mina förväntningar på deras EP var skyhöga då deras låt Empty & Dead, som de teasde oss med, var fruktansvärt eggande.

Jodå, visst är Transitions ett bra släpp. Speciellt om man tar med i beräkningen att de bara funnits sedan september 2012. Är du en sucker för sådan här musik kommer alla dina metalcore-begär tillfredställas. Det är nämligen extremt moshvänlig musik. Något som dock måste nämnas är att de inte gjuter något nytt blod i genren. Vill du ha lite udda genrer-hybrider som t.ex Smile, It's Your Birthday (för övrigt ett av mina favorit metalcore band just nu) som blandar post-rock element i sin musik, skall du kolla åt ett annat håll. Det känns mer som Demise Of An Era är ute efter att fullborda det som redan uppfunnits. Något Transitions bevisar att de är på god väg att göra!

Betyg: 3/5

Kolla in dom här: Facebook Youtube

 

Summary In English:
Demise Of An Era released their debut EP Transitions recently. If you are a sucker for traditional metalcore, you won't be disappointed. Check them out here: Facebook Youtube

Rating: 3/5

Melohc bandet Archways från Lund släppte i dagarna EPn Det finns inget vackert kvar i romantik. Ingredienser som jag finner oemotståndliga finns där: det är stökigt, melankoliskt och skitigt. Helt klart värt att lyssna in sig lite på! Kolla in Archways här: Facebook Bandcamp

Våren är på ingång men trots det fick jag hem en EP i brevlådan från Never Ending December med en illavarslande titel: Winter Is Coming. Om jag inte skulle vart skeptisk till vidskepelse skulle jag antagligen tolkat det som ett dåligt omen. Hur som helst lyssnade jag på Winter Is Coming när det var strålande solsken ute, kanske påverkade det min åsikt kring denna EP..

Först och främst är jag lite smått allergisk mot omslag där man som band sätter sig själv på omslaget. Det osar dansband och sleazerock, två genres jag inte är speciellt bevandrad i, och inte har för avsikt att bli heller. När skivan snurrar och jag lyssnar på låtarna slås jag av två saker. Det första är att det rent musikaliskt låter bra. Jag får vibbar av Silversteins debutalbum When Broken Is Easily Fixed. Det är bra ljud, men någonstans i bakgrunden kan man urskilja lite skit under naglarna. Sånt gillar jag!

Allt skulle varit frid och fröjd om det inte vore för en sak: sången! Sången är på tok för platt för den här sortens musik. I början av varje låt låter det bra MEN det kommer aldrig igång på riktigt. Jag lyssnade på hela första låten utan att märka när refrängen började. Rent spontant tänker jag på ett Chemcial Vocation som aldrig går vidare utan står och harvar på samma ställe, gång på gång på gång på GÅNG! Enda gången på EPn där sången känns klockren är när den tredje låten tar vid. Det är en power-ballad och här passar sången in i ljudbilden som handen i handsken. En annan grej som måste nämnas är att sångaren har potential att bli en helt fantastisk vocalist! Han träffar tonerna helt rätt, men det är just det att det inte ligger någon kraft bakom tonerna. På lugna låtar passar det att vara återhållsam, men inte på fartfyllda och ösiga låtar. Sången är även ett fundament i musiken vilket resulterar i att det sänker helhetsupplevelsen. Det är synd då det egentligen är riktigt bra och klassiska post-hardcore strukturer på låtarna.

 

Jag är, som ni kanske märker, lite kluven angående Winter Is Coming. Rent musikaliskt låter det jättebra men sången håller tillbaka upplevelsen. Hur som helst får EPn godkänt av mig för jag tror att die hard-fans av genren kommer uppskatta det Never Ending December håller på med. För framtida släpp efterlyser jag mer kraft, pompa och ståt, då kan nämligen Never Ending December fullborda sig själva och sin musik.

Betyg: 2/5

Kolla in dom här: Facebook

 

 

 Summary in English:
Never Ending December released a EP called Winter Is Coming a while ago. The play post-hardcore/rock and musically, it sounds good but the vocals are a bit too flat. It's a shame because the vocals pulls down the overall experience from the otherwise good structured songs. To get more power in the song is something Never Ending December need to think of in the future. Yet, die hard-fans of the genre may enjoy Winter Is Coming.

Rating: 2/5

Check them out here: Facebook

 

Det ska mycket till för att misslyckas med ett arrangemang när man har en line-up med några av de grymmaste banden i svenska underground scenen just nu. Borås Hardcores gick onekligen ut starkt i startfältet med sin första tillställning. Med facit i hand blev det en kväll jag sent kommer glömma. Innan jag kröp ner i sängen igår natt skrev jag en statusuppdatering på min personliga facebook-sida som sammanfattade kvällen såpass bra att jag delar med mig av den här:

Nionde Plågan och Totem Skin, inte nog med att jag tyckte om er stenhårt redan innan jag såg er leverera live, men efter kvällens bravader kan jag säga att mitt tycke för er höjts ytterligare några snäpp. Helt makalöst bra var ni! Det var även fint att Tengil knöt ihop säcken med deras vackra och stilistiska nervsammanbrott. Jag tror ärligt talat att de inte kan göra en dålig spelning..

Tack igen allesammans!"

Det var helt enkelt en fantastisk kväll. Tyvärr fick Ex Animo ställa in sin spelning p.g.a diverse omständigheter men de övriga banden levererade varsin överjävligt bra upplevelse. För de stackarna som missade kvällen kan jag säga att jag filmade stora delar utav kvällen, det är bara att luta sig tillbaka och avnjuta tre spelningar här nedan...

Aftonbön

Tengil. Hår

Hopp OF DOOM!

 

 

                                    Visio Mortis röjde som vanligt som ett jehu.

Lidköping är inte direkt känt för att ha ett gediget kulturliv på torsdagkvällar, men igår var ett undantag. Livekarusellen, en musiktävling där osignade band tävlar mot varandra för att vinna billig ära och snabb berömmelse, hade nämligen kommit till stan. Eftersom Lidköpings stoltheter Visio Mortis deltog, pallrade jag mig dit med min handycam i högsta hugg, redo att dokumentera kvällen. Med facit i hand var det en trevlig tillställning, trots att själva grejen med att "tävla" i musik inte tilltalar mig det minsta. Jag blev positivt överraskad av flera av banden. Kolla in dom här nedan!