All makt åt Tengil
Kategori: rock
Igår spenderade jag kvällen på en underground-spelning i Borås. Jag hade tidigare i veckan fått nys om att både Tengil och Eldstad skulle spela ihop på Allégården. Ett sådant oförskämt bra arrangemang får man knappast missa tänkte jag. Tyvärr fick Eldstad ställa in p.g.a krångel med bandmedlemmar men eftersom Tengil är så överjävligt bra kändes det ändå värt att besöka. Det blev en kväll jag sent kommer glömma.
Innan Tengil gick upp på scenen spelade The burial of you and me. Det är metalcore i sin renaste form och alla ingredienser som har blivit så omåttligt populära de senaste åren fanns där. Det är breakdowns att dö för, skrik blandat med skönsång och en uppmuntran, från scen, att publiken skall röra på sig. Publiken visste vad som gällde och under andra halvan av bandets framträdande hade publiken tagit på sig dansskorna och moshade omkring. En parallel jag drog var att när sångaren (han som skriker) började blanda sitt skrik med prat så lät det ungefär som Heavy heavy low low. Bra grejer!
När det kommer till Tengil ska du veta att det är ett av det mest känsloladdade liveframträdanden du kan uppleva på den här sidan av galaxen. Killarna har ett unikt scenspråk som känns 100% autentiskt. Det är inga intränade dans-moves eller för den delen synkat. Det är mer som att varje bandmedlem är sin egna suveräna stat som vänder ut och in på sig själv, blottar sitt innersta väsen och fullkomligt kapitulerar inför sin egna känslostorm. Oerhört smakfullt som ger rätta atmosfären.
Om man skall försöka beskriva musiken de skapar kan man tänka sig ett The Mars volta som har lagt sitt LSD-bruk åt sidan, blivit manodepressiva och börjat med ett morfinmissbruk istället. Eller att The Cure skulle få ett nervöst sammanbrott och ligga sprattlandes på marken. För det är ingen munter musik Tengil spelar. Faktum är att det är raka motsaten till munter. Det är total svärta och smärta. Det deppigaste av det deppiga. Ändå, på något sjukt sätt, är det på samma gång fruktansvärt vackert. I ena stunden kan de implodera in i hypnotiska passager för att i andra stunden explodera ut i förtvilan av skrik och i ett hav av kaos på trummor.
Att de använder sig av denna dynamik gör att man aldrig går säker. Denna osäkerhet gör att man varken tappar intresse eller blir uttråkad. Tvärtom dras man in mer, man känner med Tengil. Dör dom på scen en smula, ja då gör man det med. Tar de till verklighetsflykt under de lugna passagerna, ja då gör man det med. Gåshuden kryper fram gång på gång.
För att knyta ihop säcken av gårdagens spelning kan jag säga att jag blev överväldigad. Musiken och framträdandet ihop var magiskt. Helheten blir som ett interaktivt konstverk. Tengil besitter makten att kunna påverka människor ända in i själen. Något som de förvaltar ödmjukt och ansvarfullt. Får du chansen att se Tengil live, gör det! Dom är verkligen hur bra som helst!
Deras bandcamp har du här.
