Digher - Manhunt
Kategori: Metal
När man, som jag, gräver ner sig i undergroundscenen och vältrar sig i obskyr musik de flesta aldrig hört talas om stöter man ofta på band som inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Oftast är det där charmen ligger, de små banden är såpass kommersiellt oberoende att de kan skita i vad andra tycker och fullkomligt köra sitt egna race. Det är detta kompromisslösa långfinger mot kommersialismen jag finner så tilltalande och roande. Med det sagt är det ju inte så att band i underground kretsar inte kan bli erkända och "stora". De riktigt bra banden blir det till slut. Oftast när man stöter på band som egentligen är bättre än vad de får cred för, är att de är påväg uppåt. Man råkar bara vara en av de första som upptäcker en riktig skatt...
Sen har vi band som Digher, som har hållt på och härjat i bra många år men som inte fått den uppskattning de egentligen borde ha, även i underground kretsar. På deras första demo finns för övrigt låten All these voices som i mitt tycke är en av de mosigaste metal-låtarna jag hört de senaste åren (lyssna på den här). Att se denna kvalité gå folk förbi är inte charmigt. Det är enbart frustrerande.
Låt mig då få presentera detta band för dig. Digher är ett metalband från Lidköping och om du inte lyssnade på låten jag länkade (SKÄMS!) kan man säga att de blandar gungig melodeath med thrash-riff och lite (med betoning på lite) onda black metal slingor. Det är även hurtigt as hell, nästan så man får lite Raised Fist-vibbar, speciellt på låten Locust.
SÅ skulle man i alla fall kunna beskriva deras två första demos. Förra veckan släppte de nämligen sin tredje demo Manhunt som skiljer sig från det man tidigare hört. Den här gången är det mindre melodiöst och mer svängigt riffande. De har även lagt tyngdpunkten på att få till ett gött groove än att kötta på i oförskämt högt tempo. Tänk dig att de tagit slam-partiet på All these voices som drar igång efter låtens första minut, och anammat hela det konceptet till en demo. Resultatet blir ett mer headbangsvänligt Digher som för tankarna till crossover bandet Hatebreed. Basen har även fått huvudnumret på vissa passager i låtarna, ett nytt inslag som är nog så välkomnande.
Det är även en ondare sida av detta band vi möter. Mayhem-inspirerade slingan som demon öppnar med sätter stämningen väl och demons avsaknad av snälla, melodiösa inslag får, tillsammans med sångens ursinne låtarna att nästan koka över av ilska. Är det frustration över att inte nå ut till tillräckligt många som tar sig i uttryck här? Om så är fallet använder Digher sin egna irritation till sin fördel på ett jäkligt bra sätt.
Något som även är värt att nämna är att den nya demon är medvetet underproducerad. Bandet ville ha ett "replokalssound" och har därför vart sparsamma med omtagningar och det är således lite otight på vissa ställen. Jag tycker det förhöjer upplevelsen avsevärt i och med den autentiska och jordiga ljudbilden. Musiken låter mer levande!
Ett frågetecken jag dock ställer mig är hur Dighers "nya" sound skulle stå sig på en fullängdare... Åh ena sidan gillar jag det nya soundet, men risken finns att det skulle bli tjatigt att bara bröta på med tunggung-riff genom ett helt album. Jag tror i ärlighetens namn att de melodiösa inslaget som finns på bandets två första demos måste få sippra fram mellan salvorna av groove och slam-partier. En blandning mellan gammalt och nytt skulle vara optimalt, även om jag tycker tyngdpunkten skall ligga på det nya soundet.
Betyg: 4/5
Kolla in Dighers tredje demo här: Spotify
Om du gillar det du hör, ge dom en like på Facebook, det har dom förtjänat!
