iloveundergroundbands.blogg.se

 

5år.
Ett halvt decennium har gått sedan Cult Of Luna senast släppte ett album. Under 2010´s senare halva lade de även alla live-spelningar på is och gick under jorden. Bara gudarna visste vad som låg och pyrde under ytan. Nu, i början av 2013, när fullmånen lyser upp den karga natten, är de tillbaka med ett nytt album: Vertikal.

Cult Of Luna är ett band som utmanar sina lyssnare gång på gång. De beträder hela tiden nya marker och om man bortser från de två första doom-albumen så är inget av Cult Of Lunas album det andra likt. Salvation från 2004 är t.ex så post-rockigt att man blir sugen på att odla skägg varje gång man hör det. På 2006 års Somewhere Along The Highway  gör man en personlig resa i vemodig ensamhet till toner av något som kan likna ett av de mest dynamiska album jag någonsin hört. Sen är Eternal Kingdom från 2008 ett av de bästa konceptalbum jag hört. Historien bygger på historer de hittade i en gammal dagbok från en mentalsjukhus-patient, och bandet själv har hela tiden hävdat att det är en sann historia, det där med dagboken. För ett tag sen uppdagades det att det är hittepå alltihop. Bluff och båg. Men det fanns en tanke bakom denna lögn. Cult Of Luna ville att vi skulle vara skeptiska, ifrågasätta, men ingen gjorde det och lögnen pågick. Detta tar oss till Vertikal, som med inspiration av Fritz Langs stumfilm Metropolis från 1927, bygger på skepticism.

 

Rent musikaliskt skapar Cult Of Luna som alltid ödesmättande ljudlandskap där mörker alltid är undertonen. Något som gör att Vertikal skiljer sig från alla tidigare släpp är att det elektroniska har fått mer utrymme på albumet. När det på tidigare släpp har fungerat som en ljudmatta som varit underordnad de andra instrumenten, så känns det elektroniska på Vertikal som en naturlig del av musiken. Det fungerar klockrent och det tillför musiken nya dimensioner. Det är även här det utmanar som mest, för det låter nytt och fräscht. Är man en sann Cult Of Luna-puritan kan man omöjligt vara rädd för förändring men de som har konservativa krafter inom sig lär spotta och fräsa som en ilsken katt. Själv tycker jag det nya soundet är oemotståndligt!

En annan grej som slår mig är de markant monotoma inslagen i musiken. Vissa toner återkommer titt som tätt genom hela albumet och det får det hela att kännas enhetligt. Det känns industrialistiskt, som om musiken är en enda stor maskin som brötar fram outtröttligt och omänskligt. Det är här som Metropolis-vibbarna lyser igenom som mest.

Det finns egentligen ingenting att klaga på. Vertikal är en milstolpe, ett album som kommer fungera som ett riktmärke för framtida band. 2013 har bara börjat men bli inte förvånande om Vertikal nämns igen när det är dags att knyta ihop säcken för detta året.

Betyg: 5/5

Kolla in Cult Of Luna här: Hemsida Facebook