En mörk Julsaga
Kategori: Black-metal
Ett kasettband damp ner i brevlådan några dagar innan jul. Med ett omslag svart som natten kunde man urskilja att det stod Katabatikos och Pomperipossa på framsidan. Det var en split-kasset av två lokala Lidköpingsband. Jag tänkte: Shit, med tanke på det illavarslande omslaget skulle det här inte bli en munter upplevelse att lyssna på. Och det var i positiv bemärkelse. Dessutom skulle det kräva en lite större ansträning av mig än vanligt för att kunna lyssna på kassetten. Jag hade nämligen ingen bandspelare i lägenheten. Men, på andra sidan gårdsplan har jag mitt förråd, långt nere i en kall och dunkel källarlokal. Jag tänkte att där kunde min gamla trotjänare till kassetbandspelare finnas. Just den här kvällen blåste det något överjävligt ute, jag var trött och sleten efter jobbets bravader och var inte alls sugen på att leta mig ut i snöyret. Men,julen närmade sig och möjligheten att skriva något under denna storhelg fanns inte. Att bege sig ut i ovädret ner i förrådet var illa tvunget.
Sagt och gjort, jag hade byltat på mig full mundering: långkallingar, min goomba-mönstrade mössa och min tjocka fodrade vinterjacka gjorde att jag mer såg ut som en överlevare i filmen Alive än en 25-åring som bara skulle springa över gårdsplan. Väl nere i källaren tände jag lampan. Det var en trött 40watts lampa som gav ett dovt ljus. Eftersom jag spelat Diablo III osunt mycket det senaste halvåret var det oundvikligt att inte känna att jag höll på med dungeoncrawling, med förhoppning att hitta fet loot; kassetbandespelaren! 40watts lampans otillfredställnade ljus störde mig, så jag tog fram ficklampan i min Iphone och jag kände mig som Frodo i Sagan Om Ringen när han använde ljuset i hondjurets håla. Just här såg jag en spindel uppe i ett hörn som spände blicken i mig. Jag, som är sjukligt rädd för spindlar, ryggade tillbaka en kort stund, men fick snabbt modet tillbaka och fortsatte bege mig till mitt förråd, om än i snabbare takt än tidigare.
Väl framme fumlades nycklarna fram och låset på dörren gick upp. Dags att leta efter bandspelaren! Inknökad längst in i det dammigaste hörnet du kan tänka dig hittades det jag sökte efter; min rosa, nerklottrade festivalbandspelare! Jag tog den och begav mig raskt in till lägenhetens trygga vrå. Jag hade överlevt snöovädret och dungeoncrawling innehållande vidriga spindlar. Äntligen skulle jag kunna lyssna på Katabatikos och Pomperipossas split. Jag svepte in mig i en filt, fixade iordning en kopp varm choklad och lade ner bandspelaren på mitt gamla, grova vardagsrumsbord och satte mig i soffan med den rosa, nerklottrade festival-reliken framför mig. På sidan stod ett meddelande: Vresa upp fettan kärringajävel hälsningar från Bollnäs, som klottrades ner av någon i spritdimman från en festival jag varit för full för att minnas. Jag flöt iväg i tanken för en stund, försökte minnas vem från Bollnäs jag träffat som uppenbarligen lyssnat för mycket på Eddie Meduza. Det var förgäves att försöka minnas, dags att komma tillbaka till nuet och göra det som var huvudsyftet med det hela, att lyssna på spliten och sedan recensera den. Jag satte ner kasseten i bandspelaren med darrande händer och tryckte på Play.
Sagt och gjort, jag hade byltat på mig full mundering: långkallingar, min goomba-mönstrade mössa och min tjocka fodrade vinterjacka gjorde att jag mer såg ut som en överlevare i filmen Alive än en 25-åring som bara skulle springa över gårdsplan. Väl nere i källaren tände jag lampan. Det var en trött 40watts lampa som gav ett dovt ljus. Eftersom jag spelat Diablo III osunt mycket det senaste halvåret var det oundvikligt att inte känna att jag höll på med dungeoncrawling, med förhoppning att hitta fet loot; kassetbandespelaren! 40watts lampans otillfredställnade ljus störde mig, så jag tog fram ficklampan i min Iphone och jag kände mig som Frodo i Sagan Om Ringen när han använde ljuset i hondjurets håla. Just här såg jag en spindel uppe i ett hörn som spände blicken i mig. Jag, som är sjukligt rädd för spindlar, ryggade tillbaka en kort stund, men fick snabbt modet tillbaka och fortsatte bege mig till mitt förråd, om än i snabbare takt än tidigare.
Väl framme fumlades nycklarna fram och låset på dörren gick upp. Dags att leta efter bandspelaren! Inknökad längst in i det dammigaste hörnet du kan tänka dig hittades det jag sökte efter; min rosa, nerklottrade festivalbandspelare! Jag tog den och begav mig raskt in till lägenhetens trygga vrå. Jag hade överlevt snöovädret och dungeoncrawling innehållande vidriga spindlar. Äntligen skulle jag kunna lyssna på Katabatikos och Pomperipossas split. Jag svepte in mig i en filt, fixade iordning en kopp varm choklad och lade ner bandspelaren på mitt gamla, grova vardagsrumsbord och satte mig i soffan med den rosa, nerklottrade festival-reliken framför mig. På sidan stod ett meddelande: Vresa upp fettan kärringajävel hälsningar från Bollnäs, som klottrades ner av någon i spritdimman från en festival jag varit för full för att minnas. Jag flöt iväg i tanken för en stund, försökte minnas vem från Bollnäs jag träffat som uppenbarligen lyssnat för mycket på Eddie Meduza. Det var förgäves att försöka minnas, dags att komma tillbaka till nuet och göra det som var huvudsyftet med det hela, att lyssna på spliten och sedan recensera den. Jag satte ner kasseten i bandspelaren med darrande händer och tryckte på Play.
Ur högtalarna strömmade Katabatikos. Värmen jag fått av den varma chokladen och filten jag var insvept i var som bortblåst, för musiken jag hörde förde med sig en sådan kyla att det stramades åt i själen på mig. De var black metal av den gamla skolan som hade tagit över mitt sinnestillstånd. Den iskalla ljudbilden, blast beats och de drivande, ondeskefulla slingorna gav onekligen den rätta atmosfären. Det kändes som jag befann mig i en satanisk ritual belägen i en död skog någonstans långt upp i norr.
Ljudet är i det smutsigaste laget, ibland är det svårt att urskilja instrumenten från varandra. Det är faktiskt lite synd men i det medföljande häftet finns en förklaring till varför det är så grötigt. Hela spektaklet är nämligen inspelat under en repsektion, samma med Pomperipossa. Deras thrash/black hybrid var lika isande kall som Katabatikos, bara att de onda slingroan ersatts med härskna riff. Det hörs även att bandet inte tagit inspiration direkt från dagens thrash utan de har lyssnat på 70-tals hårdrock och sedan gjort något eget av det. Resultatet är en rå och punkig thrash koloss med black metal vocals. Kanske var det omstänigheterna kring lyssnandet som förstärkte upplevelsen, men när manglet lagt sig satt jag där i soffan, gapandes och var helt hänförd. Wow, vilken ond jul det helt plötsligt hade blivit.
Ska man lyssna på sån här musik måste man köpa hela konceptet. Att se helheten och inte bara lyssna på musiken är nödvändigt för att fatta hela grejen. Den skitiga inspelningen och kassetbandsreleasen är i mitt tycke perfekt för banden. Det ger de rätta signalerna, att dessa band består av true-til-death fans av genren och deras musik riktar sig således till likasinnade. Med det sagt kan jag bara säga att det är en fy helvetes grym release, och för endast 40 spänn, billigare än en blaskig öl på krogen, kan även du lägga vantarna på denna raritet.
Betyg: 4/5
Katabatikos: Facebook Youtube
Pomperipossa: Facebook Myspace
Ska man lyssna på sån här musik måste man köpa hela konceptet. Att se helheten och inte bara lyssna på musiken är nödvändigt för att fatta hela grejen. Den skitiga inspelningen och kassetbandsreleasen är i mitt tycke perfekt för banden. Det ger de rätta signalerna, att dessa band består av true-til-death fans av genren och deras musik riktar sig således till likasinnade. Med det sagt kan jag bara säga att det är en fy helvetes grym release, och för endast 40 spänn, billigare än en blaskig öl på krogen, kan även du lägga vantarna på denna raritet.
Betyg: 4/5
Katabatikos: Facebook Youtube
Pomperipossa: Facebook Myspace
